Varan-TV vecka

Då man mått dåligt under ett längre tag nu och jag har inte fått chansen att göra något för att komma ur detta heller. Så kände jag att jag behövde något att le åt.
Det blev då lite Varan-TV citat. Lite Skånsk humor blev försöket att få upp humöret på. Det är kanske inte det bästa och det roligaste, men det värmer lite åtminstone.
Har man inte sett det så kan jag rekommenderar att se serien på Öppet arkiv.
Inte för att man mår mycket bättre precis, men det blev lite mer färg på vardagen och kul att se att det var så många besökare på sidan i och med det också.

I övrigt har jag börjat spela Golf Story till Nintendo Switch. Det var faktiskt rätt kul, trodde aldrig jag skulle fastna för golf. Känns väldigt konstigt att säga, men det är som sagt rätt kul. Det blir väl det som får underhålla mig nu fram tills
Xenoblade Chronicles 2 kommer. Åh, vad jag längtar efter det alltså. Snart är det här, man ska bara överleva en operation för njurstenar till och ett julbord med jobbet sedan är det bara en vecka kvar.
Det blir en fin belöning för allt det man får gå igenom.

Jag mår bra och det är okej.

Under en väldigt lång tid har jag inte mått speciellt bra, det hela började 2015 när jag fick min första attack av njursten. Den sänkte mig rätt rejält, har man inte haft njursten själv kan jag säga att det går inte att föreställa sig hur ont det gör. Eller vad smärtan gör med en och ens mående, nu ska jag inte klaga på så sätt det finns dom som har det värre. Det betyder dock inte att min smärta eller andras smärta har mindre betydelse. Så jag köper inte det resonemanget när man pratar med folk. Man får faktiskt lov att må dåligt och säga det även om andra har det sämre.

Ni som följt mig eller känner mig personligen, vet ju att det tog ett år innan jag fick en operation och tog bort stenen. Det är ett helt jävla år jag har förlorat som jag aldrig får tillbaka. Ett år av att tacka nej till att hänga med kompisar eller göra roliga saker, inte för att det jag blev tillfrågad om speciellt många sådana saker, men ändå. Orken, tröttheten allt som kommer med det hela.
Ni kan ju tänka er själva om ni har ont i ett ben eller något, hur svårt är inte det att få lite ordentlig sömn? Tänk då istället ni har ett litet jävla alien ägg som bor i era njurar som vill försöka ta sig ut. Kan inte ligga på sidan det gör ont, kan inte ligga på rygg då det gör ont. Absolut inte ligga på mage, det är bara att trycka sig fullt av smärtstillande och försöka somna när smärtan är som minst. Jag har en mycket bättre förståelse och en betydligt bättre sympati för de som lever i konstant smärta, fy fan. Nåja, nu var det ju inte riktigt det jag ville tala om heller.

Sedan 2015 har jag inte riktigt känt mig som mig, det har känts konstigt. Svårt att förklara, men har känt mig väldigt off. Även om man drar på det där fejk smilet jag som är så bra på efter alla år av depression. Men det är först i år som jag känner att jag börjat hitta tillbaka till mig och känna mig bekväm igen, visst brukar jag med njurstenar nu också och dessa gjorde ännu mer ont än den första. Trodde faktiskt jag skulle dö. Hur som helst…
Jag har orkat mer, ansträngt mig mer med somliga grejer, fallit tillbaka i lite dåliga saker som jag ska ta itu med nu igen när jag mår bättre.

Så fort jag fått min nya operation och tagit bort den nuvarande stenen så kommer jag anstränga mig att komma igång på gymmet, ja jag har sagt det förr. Men jag har en helt annan motivation nu, kommer jag i form också så lär jag ha mindre problem med njurstenarna, så bara det är en anledning att kämpa. Jag ska försöka äta bättre, mindre salt, allt det där som kan påverka.
Så det blir nog rätt tråkiga maträtter framöver. Haha.
Jag måste göra förändringar och jag vill göra förändringar, jag vill gå ner i vikt, vill inte vara den största i kompisgänget längre, jag har fått nog av det. Jag har fått nog av att må dåligt av det, den känslan som trycker ner en hela tiden. Känslan av att folk inte vill umgås med mig eller skäms att umgås med mig pga min övervikt. Tråkigt bara att man inte har någon att gymma med.

Men tillbaka till de bra sakerna. Jag har hittat mitt spelande igen, har spelat väldigt mycket spel i år och tycker än en gång att det är väldigt kul. Det känns som på den gamla goda tiden då man knappt vill släppa kontrollen ifrån sig och bara spela 10timmar om dagen. Även om det är lite mer omöjligt nu än förr, om man inte räknar med helger. Hehe.
Men inte bara det, jag vill ut att göra saker, vill gå på bio, ut och träffa vänner som man inte träffat på ett tag. Prata om den gamla goda tiden när man var ung. Hahaha.
Men nja, ni förstår kanske. Som sagt trots mina nuvarande njurstenar så mår jag faktiskt bra, bättre än på mycket länge. Kanske för jag slapp att vänta 1år för att få hjälp denna gången och det har gått rätt snabbt allt runt omkring. Men inte bara det, jag har ett bättre självförtroende (minus övervikten) och jag har ju blivit befordrad på jobbet!
Något som verkligen hjälpt mig mycket, tror verkligen inte jag orkat kämpa på utan jobbet.
Det har givit mig något att lägga fokus på. Vilket också gör att det är roligare att göra saker när man är fri, då man inte kan göra de hela tiden. Allt som allt så mår jag faktiskt riktigt bra.
Och vet ni vad? Det är faktiskt okej att få må bra. Jag skäms inte alls för att må bra, fast andra i världen inte gör det.

Snart dags för Final Fantasy XV

Imorgon är det äntligen dags för Final Fantasy XV att släppas! Som man har väntat, tio långa år på detta spelet. Helt sjukt vad tiden går. Visst har man förväntningar på detta, av de demos jag testat har spelet varit väldigt skoj. Det har varit kul att lära känna karaktärerna via anime-serien Brotherhood: Final Fantasy XV.
Så man har lite mer koppling till dem och deras bakgrund, vilket alltid hjälper om man vill ha en djupare förståelse för karaktärer.

Varit en liten tråkig tid den senaste tiden, varit rätt orkeslös och trött. Har inte blivit så mycket spelande heller. Har lyckats nå 34 klarade spel i år av 52 som är målet, ett mål jag är ganska säker på att jag inte kommer lyckas uppnå. Vilket är lite trist, men har spelat mer än jag gjorde förra året så det är bra åtminstone och jag har klarat 60 spel till PlayStation 4. Spel nr 60 blev World of Final Fantasy, ett spel jag kan varmt rekommendera. Om inte minst för sin underbara humor.
Jag har även bytt in min PS4 som inskaffades på sin release 2013 mot en PlayStation 4 Pro.

Tack vare med spelinbyten som man fått tag på billigt, så kostade denna mig inget extra. Man vill ju gärna ha det senaste som den lilla prylnörden man är. Nåja, åtminstone det senaste när det gäller konsoler. =)

Mått lite dåligt under dagen, men det känns lite bättre nu. Men mycket med mitt humör skiftar fram och tillbaka, ibland är man väldigt glad sedan något tillfälle senare är man väldigt nere. Jag orkar inte riktigt ha kontakt med folk heller när jag känner så här, så hoppas folk har förståelse för det. Vet inte om det är perioden på året eller annat som gör att man känner så här, har ju varit mycket skit med njurstenar och mått dåligt ett tag så man vet aldrig. Plus lite andra saker som ska utredas utifall att, så det är väl ganska lätt att bli så otroligt trött på det. Men det blir nog bra med tiden hoppas jag, så länge man får rätt hjälp och det är ju på den banan nu.

Annars har man mest jobbat och jobbat en massa extra, man vill ju gärna ta sitt körkort. Synd det kostar så jävla mycket bara! Hoppas bara man klarar det som är runtomkring när det väl är dags. Men ha det så bra ni bara kan alla vänner, hoppas vi kan ses snart igen vi som inte träffats på ett tag.

800 inlägg!!! Woohoo!!

Mitt 800:e inlägg är nu postat! Wow alltså! Tänkta sig att det skulle ta 10år av skrivande innan man nådde 800 inlägg, kanske gått snabbare som man skrivit mer. Men det är ju det som är lite problemet, att bara skriva för skrivandets skull har varit svårt. Det är inte så mycket som har ploppat upp i skallen på en. Fast jag hade gärna velat skriva mer, försöka komma igång med mina fantasy berättelser eller andra sagor som jag vill skriva, dessvärre finns inte alltid motivationen där.

Tyvärr är motivation ett genom gående tema i detta inlägget, det har inte funnits mycket av det i vad jag än har gjort. Jag har inte orkat spela mycket på senare tid och när jag väl orkat har jag lagt ner ganska snabbt, för det kändes inte kul eller mest jobbigt. Vilket jag hatar att känna när det gäller TV-spel, nä jag är inte trött på dem det är bara det att jag inte kan spela spelet jag vill spela. Som är Tales of Berseria, men det kommer inte förens nästa år. Sedan kan det ha lite att göra med att Final Fantasy XV flyttades fram till slutet av november, annars hade man redan suttit och spelat det!
Men det är även motivation med annat och orken, har känt mig så orkeslös på senare tid. Vill inte göra något, orkar inte något. Svår startad helt enkelt, kan väl kanske fortfarande ha att göra med att det skiftar så kraftigt i mina depressioner.

Har även försökt spela igenom Dragon Quest VII till Nintendo 3DS, men det tog bara slut där efter ett par timmar och jag har inte orken att fortsätta, så det läggs väl på hyllan. Suck. Vill hitta något som är underhållande och kan få igång mig ordentligt. Håller på lite med The Legend of Zelda: A Link To The Past till GBA, men det känns inte heller helt kul nu. Påbörjade Atelier Sophie här om dagen till PlayStation 4 men det känns mest meh allt ihop. Är verkligen i ett sådan tråkigt läge med allt. =(

Något lite roligare åtminstone är att jag har fått min Figma Link från A Link Between Worlds! Vilket har min favorit design på Link, den baseras på hans design ifrån A Link To The Past, Link’s Awakening och vidare till Oracle of Ages/Seasons.

ÄR så sjukt nöjd med denna figuren, nu skulle man vilja ha tag på Zero Suit Samus figuren som släpps senare i år också. Känns lite kul att samla figurer igen, kunde ju hoppas Figma kunde släppa en KOS-MOS V1 figur eller kanske Final Fantasy figurer. Ge mig Squall och Rinoa! Tyvärr är PlayArts figurerna på tok för dyra..

Nåja, trist att det 800:e inlägget skulle bli ett negativt sådant. Eller kanske inte, för mitt original mål med bloggen var att jag skulle kunna skriva av mig, men vad jag än känner. Så det gör jag ju i och för sig nu, synd bara att det inte känns så mycket bättre. Men ändå skönt att få det ur sig och lugn, jag ger inte upp eller liknande. Behöver bara hitta tillbaka till min energi och till det som känns roligt. Just nu känns det inte riktigt som man lever utan man existerar mer eller mindre bara. Vet inte om det är för att man fyller år i slutet av månaden som man redan känner att depressionen komma över sig, har väl egentligen aldrig gillat min födelsedagar då de inte varit så bra. Men jag vet inte, det är mycket som snurrar, mycket jag vill ska hända men det blir inget av det. Skulle vilja förändra mig själv, förnya mig helt. Bli bättre på att ta bättre hand om mig, gå ner i vikt och bli smal igen

Här kommer en liten uppdatering…

Det var ett tag sedan jag bara gjorde en liten post på sidan, tänkte uppdatera min status lite. Det har ju hänt lite sedan sist. Hade min vän CrilleKross på besök och vi spelade en del spel och tittade på film. Fick passade också på att besöka Retrospels festivalen i Malmö medans han var här, det var mindre än jag trodde det skulle vara och lite trångt. Men var kul att träffa så många likasinnade, även om man inte pratade med några… Men kul att ändå. Jag lyckades faktiskt fynda lite, hittade Star Ocean: Second Evolution & Valkyrie Profile: Lenneth till PSP där för den blyga summan av 150kr st. Här nedanför är vad jag samlat på mig de senaste månaderna.

Jag har ju börjat må bättre igenom efter min operation, som jag tidigare har nämnt och det har varit skönt. Tråkigt nu är dock att jag hamnat i en jäkla svacka, där mina depressioner gjort sig allt tydligare. Vilket gör att jag inte har ork eller lust till något och kan vara/verkar väldig nonchalant. Så är inte fallet, jag orkar helt enkelt inte bara vara social eller prata med folk så mycket som jag gjort innan. Det kommer bli bättre, men jag vet inte när. Så jag tackar er alla som har visat förståelse för detta. Sedan är det väl mycket oro i kroppen också, ska snart in och göra en ny röntgen och se så inget av njurstenen är kvar. Man är väl rädd för att de måste gå in och göra om processen så det är väldigt stressande att ha dom tankarna. Önskar jag kunde stänga av huvudet, men det går ju inte. Så mycket problem man hade sluppit om det hade funkar…
Tyvärr har ju detta bakslag lett till att jag börjat äta godis igen, tyvärr… Så man är besviken på sig själv på grund av det, så mår man sämre för det. Den där roliga cirkeln som alltid händer. Har inte lyckats komma iväg på gymmet heller än ordentligt, så man har dåligt samvete för det. Mycket självhat, tycken och tankar som passerar nu. Men förhoppningsvis så lägger sig allt det där också.

Bara för att ha något lite roligare att avsluta med, har klarat 31 spel i år än så länge. Jämfört med förra årets 32, så ligger man ju ändå rätt bra till för 52 klarade spel i år. Får hoppas det går vägen och att nästa uppdatering blir en lite roligare sådan. Nåja, nu fick jag åtminstone det ur mig så folk inte tror jag ignorerar dem med flit, det är bara orken som slår tillbaka mot mig.

Depression, gym och tankar om GB….

Då har man kommit in i en ny period dör allt mer eller mindre kända meningslöst. Orklös, trött och vet inte riktigt var jag ska bli av känns av rätt ofta nu, man tappar helt enkelt ork eller motivation till något. För tvinga mig ur sängen på morgonen, sedan får man kämpa hela dagen. Men helst skulle man bara vilja sätta sig någonstan och få vara ifred.

Har tänkt väldigt mycket på min vikt på senare tid, nästan dagligen. Det blir bara mer och mer påtagligt för mig. Inte bara fysiskt, men psykiskt också. Det blir bara tyngre att tänka på det också, det är ju skönt man skyddat dricka läsk. Tyvärr äter man ju fortfarande godis och det har blivit lite nu på senare tid, blir alltid så när jag mot dålig. Springer rätt in i det som gör att jag mår dåligt. Så jävla begåvad man är…
Men tyvärr är det alltid så, så fort jag mår dåligt psykiskt vill jag äta. Det är ju en av efter effekterna av all mobbning, när man mådde dåligt så tröst åt man och det sitter kvar.

Har funderar mycket på gym igen också, visst vill jag börja och komma i form. Men min motivation dör snabbt och så mår jag dåligt för det. Att jag inte ens kan komma igång och försöka göra en förändring. Har dock gjort mycket förändringar i mitt liv, men detta är den svåraste att få igång. Speciellt bär motivationen lämnar och jag känner mig helt apatisk efteråt.
Därför har tankara om GP (gastric bypass) börjat fylla mitt huvud mer och mer. Känns kanske som en bra start, men jag vet inte…. Det enda jag vet är att något måste hända för jag orkar inte mycket längre. Jag är så trött, trött på det mesta, trött att vara orkeslös och trött på mig själv.

Sover bra gör man inte heller så det ökar ju bara på hur man mår och känner. Och ibland känns det verkligen som att jag håller på att återvända in i mitt skall, det jag trodde jag blivit fri ifrån. Mycket tankar om allt och inget som far runt och jag vet inte vad jag ska göra, som sagt inget känns kul eller värt att göra. Just nu så finns man bara känns det som, tillför inget och händer inget av värde i livet. Sedan fortsätter man ju trycka ner sig själv att det är ingen som vill vara med en för övervikten. Nu tänker man väl inte precis på vännerna alltid, utan tänker mer på tjejer som inte ens kollar på en. Som sagt mycket sin far runt i huvudet och jag blir bara tröttare…

Depressioner och nedstämdhet (uppdaterad)

Jag har levt med min depression i många år nu, tyvärr känns det som en sådan sak jag aldrig blir av med. Även om somliga saker har blivit bättre än det varit. Jag har alltid varit blyg, haft jobbigt med folk jag inte känner.

För det första var inte uppväxten lätt, det var stökigt och struligt. Vi flyttade mycket, av olika anledningar… En familj som inte såg de problem jag hade och som ibland var problemen.
Som ung var jag för energirik, ivrig och sprallig. Det var mest tv-spel och tecknat som lugnade ner mig i stunder. Men blev jag för uppspel så tappade jag kontrollen över mig själv, det var precis som jag såg någon annan styra mig och jag kunde inte göra något förrän jag lugnade ner mig. Detta var och är väldigt jobbigt för mig, tänk då i en klass fult med barn. Det tog inte långt tid förrän man blev utstött. Det var väl några i klassen man umgicks med lite så där, men vi var väl aldrig vänner.
Det skulle dröja innan jag fick några sådana.

Från första klass till och med fjärde klass var det jag själv. Det gjorde att jag blev mer tillbaka dragen, minns att jag hade dagar som ung där jag var mer eller mindre helt apatisk. Men man var ju då den konstiga killen som gjorde konstiga saker, så ingen ville röra en eller vara med en.
Det var då när jag gick i fjärde klass som jag blev introducerad till min första riktiga vän. Samma intressen, gillade tv-spel och allt det där. Så för min del klickade det snabbt i alla fall, men jag var ju rädd hur han skulle reagera när han fick sitt min andra sida och även nu 20år senare är jag fortfarande livrädd att han ska avsluta ens vänskap på grund av det.

Men den där lyckan var inte så långvarig, för kort efter flyttade vi. Igen. Då var man tillbaka på ruta ett eller ja. Här blev man slagen av sina klasskamrater och utfrusen helt. Min vän under det året var en sten jag satt vid när det var rast. Där satt jag själv i vår lilla skog bakom skolan, det var här min skräck för folk verkligen slog rot och sitter kvar.
Det var även här mina mörka tankar började födas, trött på allt, trött på livet. Så här började mina depressioner att utvecklas. Kontakt med skolans lede ingenstans och jag fick veta att jag bara sökte uppmärksamhet, det var alltid det jag fick höra. Tvärtom ville jag bli lämnad i fred! Hellre det än att bli kallad en massa…

Vi flyttade sedan tillbaka så jag kunde gå i skolan där jag träffade min vän. Men under det året man var borta hade det blivit värre. Helt plötsligt var vi bögar och både det enda och det andra, hånades för våra intressen som inte alls passade in med andra. Det var moppe och bilar som gällde, annat än det var man en outsider. Lägg då till ett stycke skum människa i den delen också, underbart.
Mer saker som tyngde ner mig, då var mitt huvud redan fyllt av tankar på att avsluta mitt liv. Var så trött på familjen, livet allt! Jag orkade inte leva när det bara var smärta runt omkring. Men det blev aldrig mer än tankar.
Bland det värsta som kunde hänga en tonåring var att få psoriasis. Nu undvek alla en ännu mer, speciellt tjejerna. För nu hade man pest. “Usch, rör honom inte det smittar. Vad äcklig han är.” Och så vidare och vidare, det gjorde under med min personlighet.
Än idag tycker jag knappt om att bli berör, då det tar alltid tankarna tillbaka till detta och vem vill röra mig? Det värsta har ju varit att familjen aldrig förstått, utan det var ju ryck upp dig. Sluta sura eller håll på med vad du gör. Det gjorde ju saker så mycket bättre…

Men jag fick aldrig hjälp med antidepressiva heller, för än en gång var det bara uppmärksamhet jag sökte. Jag var ju så stökig och störde alla andra. Så här fortsatte det tills jag slutade grundskolan, resultatet av att ingen lyssnade eller hjälpte blev att tröst äta. Så därför man är fet idag.
Dock blev man ju kär i en när man gick i åttan, men vilket misstag det var. Hon förstörde mig helt. Detta har jag skrivit om förr, så går inte in på allt. Skrev ett anonymt kärleksbrev till tjejen jag gillade, men både hon och sina kompisar trodde direkt det var jag. Kan inte ha varit bra på att gömma det, hon började storgråta som om det var det värsta som kunde hända. Farväl den sista lilla självförtroende jag hade.
Resultatet av detta blev också att jag blev känslomässigt avtrubbad, jag slutade bry mig om allt. Var mer eller mindre som en robot, det resulterade i att jag också var borta halva årskurs åtta. Under detta halvåret fick vi inte ens ett telefonsamtal från skolan och frågade var jag var.

Än idag har jag väldigt mycket problem med känslorna, jag vet inte om jag älskar någon, jag vet inte om jag kan älska någon. Jag säger att jag bryr mig om folk, men jag vet inte om det är sant eller om jag säger det för att det är vad folk vill höra. Det är ett så stort vakuum där det borde finnas något, men dag in och dag ut känner jag mig bara tom.
Tre nära personer har gått bort och jag har inte känt någon för dem, har inte fällt en tår eller ens känt sorg. Det är hemskt att säga det och jag hatar det, hatar att inte kunna känna för dessa människor som varit en stor del av mitt liv en gång. Det får mig bara att frukta framtiden.

Vi spolar fram till 2010. Jag får en praktikplats på ett ställe, det känns skönt. Folk som lyssnar och man kan börja bygga upp sig. Tog tag och besökte psykolog och fick äntligen hjälp, det fanns folk som lyssnade, ingen i familjen visste jag tog mediciner för att fungera. Men så hände en grej. Något jag inte går in på och detta är något som jag tror bara en enda av mina vänner vet. Men jag försökte ta mitt liv, hade tänkt på det många gånger. Men nu gjorde jag slag i saken. Men ja, som ni märker misslyckades jag. Något som jag kanske är mer glad för nu än då. Så jag äter inga piller längre om jag säger så, så får ni lägga ihop resten själv.
Men jag kan säga att de gånger jag tänkt på självmord och mitt försök till självmord, det var för att bli fri. För att slippa smärtan, det fanns inga tankar om de runt omkring mig. Utan det var jag som äntligen ville slippa allt.

Kort efter detta fick jag i alla fall en egen lägenhet, vilket var behövligt för att komma ifrån den äckliga giftiga stämningen som var bland familjen som bara föll i sönder. Konstigt den inte gjorde det tidigare. Fick ett jobb och har sakta börjat återställa mig själv. Var väl under 2011-2012 som jag sa upp all form av bekantskap med familjen, slängde ut dom ut mitt liv helt och hållet. Detta kommer nog vara jobbigt för dom att läsa om de läser det, men det var det bästa som hänt mig.
Äntligen kunde jag fokusera på mig och det var nog första gången i mitt liv som jag mått bra. Runt 2014 fick jag lite kontakt med min syster igen, sedan har de andra i familjen kommit tillbaka lite successivt. Men jag släpper aldrig in dem som det var förr och det kommer aldrig bli som förr, som sagt kanske jobbigt för er att läsa om ni läser detta. Men så är det, vi kommer aldrig ha den kontakt som funnits och det kommer troligen aldrig bli mer än det är nu.
Men jag är tacksam att ni verkar förstå hur det är nuförtiden och ger mig min tid och andrum jag behöver, så även om det aldrig blir att vi umgås mycket. Så har vi en hälsosammare relation idag, hälsosammare för mig i alla fall.

Detta inlägg blev inte riktigt som jag ville. Ville försöka få fram mer hur det känns med depressionerna och försöka förmedla hur jag känner det och hur hemskt det känns för mig.
Men det gick väl inte allt för bra, men jag har fått lätta lite på det som tryckt mig.
De där groparna kommer tillbaka ibland och man faller ner, jag blir så där apatisk igen. Ligger och stirrar i taket eller i vägen, hela livet spelas igenom allt jag någonsin känt rusar tillbaka in i skallen snabbt som attan och får mig att må dåligt igen.

Jag har dagar där jag inte alls vill ha kontakt med folk häller, men hur säger man det till sina vänner utan att man ska vara rädd att såra dem? Ibland får man massa sms från diverse folk, ibland svarar jag och ibland skiter jag i det. För jag orkar inte ha samtal den dagen eller vara social. Hur ska man få folk att förstå att det är så här jag är? Det är inget illa menat med folk, men somliga dagar har jag inte orken till någon, för jag är där i mitt lilla mardrömshåll. Det är ju som sagt inte bara att rycka upp sig, ibland varar det en dag ibland betydligt länge.
Det är så mycket mer som har hänt, men det är faktiskt saker jag inte tänker skriva om. Även om jag är väldigt öppen så finns det somliga saker jag inte tänker säga här. Lite för respekt för de som är inblandade, plus man sparar det kanske till en bok.

Även om allt man varit med om i sin uppväxt inte varit bra, så en sak har jag fått ut av det hela. Jag behandlar alla med respekt och omtanke i den mån jag orkar. Hatar att se mobbning och utfrysning av folk, det får mig bara att må illa. Är väl kanske tyvärr lite för snäll dock, tar hellre på mig för mycket än att be om hjälp ibland och blir nertyngd av det istället.
För det har jag märkt sedan jag började jobba att jag tar på mig mycket, både jobb och ansvar. Men det är kul, det är en av få gånger jag känner att jag är värd något.

Då jag inte har några speciella talanger så tar jag på mig mycket för att som sagt visa att jag kan. Därför jag kämpar hårt på jobbet, men det kan ju också leda till att jag känner mig värdelös på andra sätt. Om jag inte får utöva det jag kan eller någon annan får göra något före mig, tar jag det genast som om att jag inte är behövd. Blir snabbt en negativ special än det hela, vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Sedan känner man sig alltid utanför i kompisgänget. Mina vänner är alla så talangfyllda, kan rita, måla… Det bara ger mer eld till mitt mindervärdighetskomplex.
Ibland kan det vara väldigt jobbigt, naturligtvis är han skitglada för mina vänners talanger och så. Men det är just det där att jag alltid vad det än är känner mig underlägsen. Därför ibland jag måste klara vissa spel som de spelar bättre än de gjort. Bästa för att visa att jag ligger på samma nivå. Detta är en sådan energi skiljande känsla och beteende…

Jag är glad att det inte gick, saker och ting blir bättre. Inte snabbt, men det tar sig. Sex år senare arbetar jag fortfarande av gamla mörka, hemska tankar och känslor. Mycket tack vare att jag har vänner och mot jobb, dom har varit min räddning när det har kännts svårt de senaste sex åren. Men iom detta inlägg så vet fler om mitt försök.
Detta inlägget är väldigt negativt laddat, men jag behövde verkligen få ur mig det jag satt inne på. Känner någon att dom sitter i en liknande situation ta kontakt med mig. Så vi kan tala, ni är inte ensamma det finns folk som vet vad ni går igenom. Jag mår lite bättre efter att ha fått skriva av mig lite.

Men tack till alla som läst detta inlägg till fullo. Vi som ses om det är kollegor, vänner eller så bli inte förvånad om jag är tröttare eller hängigare, det är nog bara jag som är nere. Mitt automatiska svar när någon frågar hur det är att säga att det är bra, fast det inte alls är det.
Så tack än en gång för ni tagit er igenom detta. Det har varit skönt att skriva av sig och detta är mott längsta inlägg än så längr med över 2000 ord. Alltid något.