Depression, gym och tankar om GB….
Då har man kommit in i en ny period dör allt mer eller mindre kända meningslöst. Orklös, trött och vet inte riktigt var jag ska bli av känns av rätt ofta nu, man tappar helt enkelt ork eller motivation till något. För tvinga mig ur sängen på morgonen, sedan får man kämpa hela dagen. Men helst skulle man bara vilja sätta sig någonstan och få vara ifred.
Har tänkt väldigt mycket på min vikt på senare tid, nästan dagligen. Det blir bara mer och mer påtagligt för mig. Inte bara fysiskt, men psykiskt också. Det blir bara tyngre att tänka på det också, det är ju skönt man skyddat dricka läsk. Tyvärr äter man ju fortfarande godis och det har blivit lite nu på senare tid, blir alltid så när jag mot dålig. Springer rätt in i det som gör att jag mår dåligt. Så jävla begåvad man är…
Men tyvärr är det alltid så, så fort jag mår dåligt psykiskt vill jag äta. Det är ju en av efter effekterna av all mobbning, när man mådde dåligt så tröst åt man och det sitter kvar.
Har funderar mycket på gym igen också, visst vill jag börja och komma i form. Men min motivation dör snabbt och så mår jag dåligt för det. Att jag inte ens kan komma igång och försöka göra en förändring. Har dock gjort mycket förändringar i mitt liv, men detta är den svåraste att få igång. Speciellt bär motivationen lämnar och jag känner mig helt apatisk efteråt.
Därför har tankara om GP (gastric bypass) börjat fylla mitt huvud mer och mer. Känns kanske som en bra start, men jag vet inte…. Det enda jag vet är att något måste hända för jag orkar inte mycket längre. Jag är så trött, trött på det mesta, trött att vara orkeslös och trött på mig själv.
Sover bra gör man inte heller så det ökar ju bara på hur man mår och känner. Och ibland känns det verkligen som att jag håller på att återvända in i mitt skall, det jag trodde jag blivit fri ifrån. Mycket tankar om allt och inget som far runt och jag vet inte vad jag ska göra, som sagt inget känns kul eller värt att göra. Just nu så finns man bara känns det som, tillför inget och händer inget av värde i livet. Sedan fortsätter man ju trycka ner sig själv att det är ingen som vill vara med en för övervikten. Nu tänker man väl inte precis på vännerna alltid, utan tänker mer på tjejer som inte ens kollar på en. Som sagt mycket sin far runt i huvudet och jag blir bara tröttare…
