Den där tiden på året…

Nu är vi här igen, denna tiden på året. Då man nästan ska tvingas vara glad och allt ska vara så otroligt bra. För mig och många andra är det en hemsk tid, som istället för att fylla en med glädje fyller en med obehag och tomma känslor och annat som man inte ska behöva känna. Det var många år sedan jag verkligen tyckte om julen och att den gav mig något annat än depression och jobbiga känslor. Min kärlek till julen dog för många år sedan, kanske var det all jävla repetition, samma sak detta året som förra och så vidare. Eller den där falskheten som kryper fram i folk. Folk man inte träffat sedan förra julen är helt plötsligt ens bästa vänner och saker ska bli annorlunda och man ska träffas och umgås mer. När nästa jul kommer är det samma sak.

Eller att man trycks in med släkt man inte riktigt klarar av och man får helt enkelt, stå ut. Nä, julen och allt runt omkring får mig bara att må så otroligt dåligt och får mig att tänka otroligt mycket på mitt liv och det som är runt omkring mig och jag blir så ledsen och kritisk. Precis som alltid när jag mår dåligt och som man fått höra hela sitt liv, så får man stå ut. Ta på dig det där fejk humöret, det ska ju vara trevligt. Då kan man inte sitta och må dåligt på jul, herregud! Så får man ju inte alls göra, det kan ju förstöra för alla. Well, woop the fucking doo!

Det är för mycket stim och ståhej för mig vid jul, affärer är överfyllda med folk som måste köpa så mycket saker. För julen handlar ju mest om gåvor eller hur är det nu? Jag blir så trött på allt och alla, jag försöker verkligen mitt bästa när man är bland folk att inte förstöra julen för dem som fortfarande gillar dem. Men samtidigt känner jag att en del av mig dör varje gång, hatar att ljuga och lura mig själv för att andra ska må bra. Sedan vet jag inte om mina vänner/bekanta verkligen förstår hur pass jobbigt detta är för mig. Ta något ni ogillar eller inte klarar av och tänk er att ni får det nertryckta i halsen 24/7, känns rätt bra va? Glöm inte, ni måste spela glada samtidigt som det sker. Men saken är den, det är inte bara julen i sig som gör att jag mår dåligt. Det är vinter depressionerna som kryper sig på en också. Det blir så mycket samtidigt, så jag får bara panik! Jag vet inte vad jag ska ta vägen och allt bra rasar framför mig känns det som. Som jag nämnde tidigare så börjar man tänka på sitt liv och man blir bara besviken. Nog för att jag har ett jobb som jag trivs med, det är ju kanske mer än vad andra har och jag är glad jag har det. Ibland är jobbet det enda som verkligen håller igång mig, utan det hade jag nog gått ner mig helt. Men det gör knappast mitt förflutna bättre och jag önskar jag kunde borsta av mig det. Men ack, det sitter fast hårt, hårdare än jag tror. Men så får man sig en påminnelse vid denna tiden om året.

Här har vi han! Micke 31år gammal, aldrig haft en flickvän. Vi ger honom panikattack, depressioner och svårt för folk i stora grupper (något jag försöker jobba på dock.). Vi gör honom överkänslig och lätt att få till tårar och så låter vi idioten, få kämpa emot detta i en massa år. Kommer funka skitbra för honom att hålla allt inne, det blir inga problem där. Istället får vi en som blir emotionellt störd och låter honom dränka sina sorger med dålig och pervers humor. Får man folk att skratta i alla fall, så tror dem inte något är fel!
Men hej, vi stannar inte där! Ge honom psoriasis så ingen av de andra barnen ens vill röra honom, låt de skrika att det är pest och stött bort honom helt! Sedan att han har ADHD på det och är en överenergisk unge, gör inte saken bättre. Men mat och godis kan dränka sorger, det känns bättre när han äter. Låt honom äta och så är han överviktig. Det är så otroligt svårt att bli av med de där beteendena, så fort något är jobbigt så äter man. Det är en av få tryggheter jag har. Men fan vad man mår dåligt av det, det hela är en enda stor ond cirkel. Men jag ska nog kunna bryta den en vacker dag. Det är kanske jävligt mycket gnäll hit och dit nu, men jag måste få lite av dessa tankarna ur mig. Känner de har bara byggt och byggt på, jag orkar inte mer. Jag är så trött på det mesta, inte ens mina älskade TV-spel som alltid funnits där. Även innan jag hade folk som faktiskt ville umgås med mig.

Jag har träffat folk tidigare som har hjälpt mig, men det har inte alltid funkat. De vill ju att man ska käka massa piller för att fungera “normalt”. Det vill inte jag, jag vill inte stoppa i mig en massa bara för att fungera. Ska även berätta två grejer som förmodligen ingen förutom möjligen en person känner till och det var en sak som hände 2010 tror jag det var. Kommer inte gå in så mycket i detalj, men det hela var att jag hade ingenstans att ta vägen, jag sov utomhus, så ett par dagar var jag helt hemlös. Detta är första gången jag ens yttrar dessa orden så att folk faktiskt kan läsa och se, men det var inte det enda. Det inte långt efter detta som jag försökte ta mitt liv, stoppade mig full med piller. Men som ni nog förstå så lyckades det inte, efter det fick jag träffa en psykolog som hjälpte mig lite. Det blev lite bättre tillvaro och fick en lägenhet, lite efter det fick jag även mitt jobb. Så det hela slutade bra, just då i alla fall. Men ibland undrar jag om det hade varit bättre om det tog slut då, nu kommer många säkert ta illa vid att jag skriver detta överhuvudtaget men det får ni helt enkelt ta. Som sagt, detta är jag som talar ut. Om någon ser eller hör detta, är väl skitsamma. Jag måste få detta ur mig! Bort med de äckliga mörka tankarna! Jag har inte tänkt på självmord sedan dess, men jag har tänkt på att det kunde vara skönt om saker fick ett slut… Kanske är samma sak, men jag ser det inte riktigt så. När jag tänkte på självmord, så försökte man ju finna sätt att ta slut på livet. Nu tänker man bara på att det tar slut, jag är inte rädd för döden.

Mycket gnäll, fått ventilera mig. Fått berätta två saker jag hållit inom mig i fyra år, det känns bättre. Känns något bättre i övrigt, men kommer må dåligt en tid. Jag vet inte om folk i min närhet verkligen förstår hur dåligt jag mår ibland och att jag ofta lägger upp ett skydd, bara för att slippa konstiga diskussioner. Någon dag ska jag nog kunna uttrycka mig bättre om de här känslorna, jag slåss med. Eller snarare, jag vill berätta om min barndom och hur jobbigt en del grejer var. Något som jag inte ens tror min föräldrar fattade att det var jobbigt för mig, något jag aldrig har kunnat berätta. Men det är lättare att skriva det, kanske förstår de bättre och vännerna bättre. Samtidigt skyller jag inte mitt förflutna för något, ingen i familjen hade det lätt. Vi har fått kämpa, vi har hållit ihop, men det räcker inte alltid. Det är sådant vi vet nu.
Om någon verkligen tagit sig tiden att läsa allt detta, ska du ha ett stort tack. Det gör mig faktiskt glad att någon ens ville läsa sig igenom denna vägg av text och kanske, förstå lite mer att jag inte skojar med att julen och vinterdepressionerna är jobbiga. Jag är som sagt inte unik med detta på något vis, jag önskar att ingen skulle behöva känna så här. Har ni själv problem så räck ut er hand, jag kanske inte kan hjälpa men vi kanske kan lyssna på varandra och förstå. Jag vill bara att ingen ska behöva känna som jag gör.
Det är väl därför man köper så många tv-spel också, det är en av få saker som dämpar ångest och depressionerna. Att man kan åka till en annan magisk värld. Det har alltid varit så, en av anledningarna varför TV-spel är så otroligt viktiga för mig.

Tags: Depression, Feelings, Swedish, Thoughts