Snart dags för Final Fantasy XV

Imorgon är det äntligen dags för Final Fantasy XV att släppas! Som man har väntat, tio långa år på detta spelet. Helt sjukt vad tiden går. Visst har man förväntningar på detta, av de demos jag testat har spelet varit väldigt skoj. Det har varit kul att lära känna karaktärerna via anime-serien Brotherhood: Final Fantasy XV.
Så man har lite mer koppling till dem och deras bakgrund, vilket alltid hjälper om man vill ha en djupare förståelse för karaktärer.

Varit en liten tråkig tid den senaste tiden, varit rätt orkeslös och trött. Har inte blivit så mycket spelande heller. Har lyckats nå 34 klarade spel i år av 52 som är målet, ett mål jag är ganska säker på att jag inte kommer lyckas uppnå. Vilket är lite trist, men har spelat mer än jag gjorde förra året så det är bra åtminstone och jag har klarat 60 spel till PlayStation 4. Spel nr 60 blev World of Final Fantasy, ett spel jag kan varmt rekommendera. Om inte minst för sin underbara humor.
Jag har även bytt in min PS4 som inskaffades på sin release 2013 mot en PlayStation 4 Pro.

Tack vare med spelinbyten som man fått tag på billigt, så kostade denna mig inget extra. Man vill ju gärna ha det senaste som den lilla prylnörden man är. Nåja, åtminstone det senaste när det gäller konsoler. =)

Mått lite dåligt under dagen, men det känns lite bättre nu. Men mycket med mitt humör skiftar fram och tillbaka, ibland är man väldigt glad sedan något tillfälle senare är man väldigt nere. Jag orkar inte riktigt ha kontakt med folk heller när jag känner så här, så hoppas folk har förståelse för det. Vet inte om det är perioden på året eller annat som gör att man känner så här, har ju varit mycket skit med njurstenar och mått dåligt ett tag så man vet aldrig. Plus lite andra saker som ska utredas utifall att, så det är väl ganska lätt att bli så otroligt trött på det. Men det blir nog bra med tiden hoppas jag, så länge man får rätt hjälp och det är ju på den banan nu.

Annars har man mest jobbat och jobbat en massa extra, man vill ju gärna ta sitt körkort. Synd det kostar så jävla mycket bara! Hoppas bara man klarar det som är runtomkring när det väl är dags. Men ha det så bra ni bara kan alla vänner, hoppas vi kan ses snart igen vi som inte träffats på ett tag.

Depression, gym och tankar om GB….

Då har man kommit in i en ny period dör allt mer eller mindre kända meningslöst. Orklös, trött och vet inte riktigt var jag ska bli av känns av rätt ofta nu, man tappar helt enkelt ork eller motivation till något. För tvinga mig ur sängen på morgonen, sedan får man kämpa hela dagen. Men helst skulle man bara vilja sätta sig någonstan och få vara ifred.

Har tänkt väldigt mycket på min vikt på senare tid, nästan dagligen. Det blir bara mer och mer påtagligt för mig. Inte bara fysiskt, men psykiskt också. Det blir bara tyngre att tänka på det också, det är ju skönt man skyddat dricka läsk. Tyvärr äter man ju fortfarande godis och det har blivit lite nu på senare tid, blir alltid så när jag mot dålig. Springer rätt in i det som gör att jag mår dåligt. Så jävla begåvad man är…
Men tyvärr är det alltid så, så fort jag mår dåligt psykiskt vill jag äta. Det är ju en av efter effekterna av all mobbning, när man mådde dåligt så tröst åt man och det sitter kvar.

Har funderar mycket på gym igen också, visst vill jag börja och komma i form. Men min motivation dör snabbt och så mår jag dåligt för det. Att jag inte ens kan komma igång och försöka göra en förändring. Har dock gjort mycket förändringar i mitt liv, men detta är den svåraste att få igång. Speciellt bär motivationen lämnar och jag känner mig helt apatisk efteråt.
Därför har tankara om GP (gastric bypass) börjat fylla mitt huvud mer och mer. Känns kanske som en bra start, men jag vet inte…. Det enda jag vet är att något måste hända för jag orkar inte mycket längre. Jag är så trött, trött på det mesta, trött att vara orkeslös och trött på mig själv.

Sover bra gör man inte heller så det ökar ju bara på hur man mår och känner. Och ibland känns det verkligen som att jag håller på att återvända in i mitt skall, det jag trodde jag blivit fri ifrån. Mycket tankar om allt och inget som far runt och jag vet inte vad jag ska göra, som sagt inget känns kul eller värt att göra. Just nu så finns man bara känns det som, tillför inget och händer inget av värde i livet. Sedan fortsätter man ju trycka ner sig själv att det är ingen som vill vara med en för övervikten. Nu tänker man väl inte precis på vännerna alltid, utan tänker mer på tjejer som inte ens kollar på en. Som sagt mycket sin far runt i huvudet och jag blir bara tröttare…

Depressioner och nedstämdhet (uppdaterad)

Jag har levt med min depression i många år nu, tyvärr känns det som en sådan sak jag aldrig blir av med. Även om somliga saker har blivit bättre än det varit. Jag har alltid varit blyg, haft jobbigt med folk jag inte känner.

För det första var inte uppväxten lätt, det var stökigt och struligt. Vi flyttade mycket, av olika anledningar… En familj som inte såg de problem jag hade och som ibland var problemen.
Som ung var jag för energirik, ivrig och sprallig. Det var mest tv-spel och tecknat som lugnade ner mig i stunder. Men blev jag för uppspel så tappade jag kontrollen över mig själv, det var precis som jag såg någon annan styra mig och jag kunde inte göra något förrän jag lugnade ner mig. Detta var och är väldigt jobbigt för mig, tänk då i en klass fult med barn. Det tog inte långt tid förrän man blev utstött. Det var väl några i klassen man umgicks med lite så där, men vi var väl aldrig vänner.
Det skulle dröja innan jag fick några sådana.

Från första klass till och med fjärde klass var det jag själv. Det gjorde att jag blev mer tillbaka dragen, minns att jag hade dagar som ung där jag var mer eller mindre helt apatisk. Men man var ju då den konstiga killen som gjorde konstiga saker, så ingen ville röra en eller vara med en.
Det var då när jag gick i fjärde klass som jag blev introducerad till min första riktiga vän. Samma intressen, gillade tv-spel och allt det där. Så för min del klickade det snabbt i alla fall, men jag var ju rädd hur han skulle reagera när han fick sitt min andra sida och även nu 20år senare är jag fortfarande livrädd att han ska avsluta ens vänskap på grund av det.

Men den där lyckan var inte så långvarig, för kort efter flyttade vi. Igen. Då var man tillbaka på ruta ett eller ja. Här blev man slagen av sina klasskamrater och utfrusen helt. Min vän under det året var en sten jag satt vid när det var rast. Där satt jag själv i vår lilla skog bakom skolan, det var här min skräck för folk verkligen slog rot och sitter kvar.
Det var även här mina mörka tankar började födas, trött på allt, trött på livet. Så här började mina depressioner att utvecklas. Kontakt med skolans lede ingenstans och jag fick veta att jag bara sökte uppmärksamhet, det var alltid det jag fick höra. Tvärtom ville jag bli lämnad i fred! Hellre det än att bli kallad en massa…

Vi flyttade sedan tillbaka så jag kunde gå i skolan där jag träffade min vän. Men under det året man var borta hade det blivit värre. Helt plötsligt var vi bögar och både det enda och det andra, hånades för våra intressen som inte alls passade in med andra. Det var moppe och bilar som gällde, annat än det var man en outsider. Lägg då till ett stycke skum människa i den delen också, underbart.
Mer saker som tyngde ner mig, då var mitt huvud redan fyllt av tankar på att avsluta mitt liv. Var så trött på familjen, livet allt! Jag orkade inte leva när det bara var smärta runt omkring. Men det blev aldrig mer än tankar.
Bland det värsta som kunde hänga en tonåring var att få psoriasis. Nu undvek alla en ännu mer, speciellt tjejerna. För nu hade man pest. ”Usch, rör honom inte det smittar. Vad äcklig han är.” Och så vidare och vidare, det gjorde under med min personlighet.
Än idag tycker jag knappt om att bli berör, då det tar alltid tankarna tillbaka till detta och vem vill röra mig? Det värsta har ju varit att familjen aldrig förstått, utan det var ju ryck upp dig. Sluta sura eller håll på med vad du gör. Det gjorde ju saker så mycket bättre…

Men jag fick aldrig hjälp med antidepressiva heller, för än en gång var det bara uppmärksamhet jag sökte. Jag var ju så stökig och störde alla andra. Så här fortsatte det tills jag slutade grundskolan, resultatet av att ingen lyssnade eller hjälpte blev att tröst äta. Så därför man är fet idag.
Dock blev man ju kär i en när man gick i åttan, men vilket misstag det var. Hon förstörde mig helt. Detta har jag skrivit om förr, så går inte in på allt. Skrev ett anonymt kärleksbrev till tjejen jag gillade, men både hon och sina kompisar trodde direkt det var jag. Kan inte ha varit bra på att gömma det, hon började storgråta som om det var det värsta som kunde hända. Farväl den sista lilla självförtroende jag hade.
Resultatet av detta blev också att jag blev känslomässigt avtrubbad, jag slutade bry mig om allt. Var mer eller mindre som en robot, det resulterade i att jag också var borta halva årskurs åtta. Under detta halvåret fick vi inte ens ett telefonsamtal från skolan och frågade var jag var.

Än idag har jag väldigt mycket problem med känslorna, jag vet inte om jag älskar någon, jag vet inte om jag kan älska någon. Jag säger att jag bryr mig om folk, men jag vet inte om det är sant eller om jag säger det för att det är vad folk vill höra. Det är ett så stort vakuum där det borde finnas något, men dag in och dag ut känner jag mig bara tom.
Tre nära personer har gått bort och jag har inte känt någon för dem, har inte fällt en tår eller ens känt sorg. Det är hemskt att säga det och jag hatar det, hatar att inte kunna känna för dessa människor som varit en stor del av mitt liv en gång. Det får mig bara att frukta framtiden.

Vi spolar fram till 2010. Jag får en praktikplats på ett ställe, det känns skönt. Folk som lyssnar och man kan börja bygga upp sig. Tog tag och besökte psykolog och fick äntligen hjälp, det fanns folk som lyssnade, ingen i familjen visste jag tog mediciner för att fungera. Men så hände en grej. Något jag inte går in på och detta är något som jag tror bara en enda av mina vänner vet. Men jag försökte ta mitt liv, hade tänkt på det många gånger. Men nu gjorde jag slag i saken. Men ja, som ni märker misslyckades jag. Något som jag kanske är mer glad för nu än då. Så jag äter inga piller längre om jag säger så, så får ni lägga ihop resten själv.
Men jag kan säga att de gånger jag tänkt på självmord och mitt försök till självmord, det var för att bli fri. För att slippa smärtan, det fanns inga tankar om de runt omkring mig. Utan det var jag som äntligen ville slippa allt.

Kort efter detta fick jag i alla fall en egen lägenhet, vilket var behövligt för att komma ifrån den äckliga giftiga stämningen som var bland familjen som bara föll i sönder. Konstigt den inte gjorde det tidigare. Fick ett jobb och har sakta börjat återställa mig själv. Var väl under 2011-2012 som jag sa upp all form av bekantskap med familjen, slängde ut dom ut mitt liv helt och hållet. Detta kommer nog vara jobbigt för dom att läsa om de läser det, men det var det bästa som hänt mig.
Äntligen kunde jag fokusera på mig och det var nog första gången i mitt liv som jag mått bra. Runt 2014 fick jag lite kontakt med min syster igen, sedan har de andra i familjen kommit tillbaka lite successivt. Men jag släpper aldrig in dem som det var förr och det kommer aldrig bli som förr, som sagt kanske jobbigt för er att läsa om ni läser detta. Men så är det, vi kommer aldrig ha den kontakt som funnits och det kommer troligen aldrig bli mer än det är nu.
Men jag är tacksam att ni verkar förstå hur det är nuförtiden och ger mig min tid och andrum jag behöver, så även om det aldrig blir att vi umgås mycket. Så har vi en hälsosammare relation idag, hälsosammare för mig i alla fall.

Detta inlägg blev inte riktigt som jag ville. Ville försöka få fram mer hur det känns med depressionerna och försöka förmedla hur jag känner det och hur hemskt det känns för mig.
Men det gick väl inte allt för bra, men jag har fått lätta lite på det som tryckt mig.
De där groparna kommer tillbaka ibland och man faller ner, jag blir så där apatisk igen. Ligger och stirrar i taket eller i vägen, hela livet spelas igenom allt jag någonsin känt rusar tillbaka in i skallen snabbt som attan och får mig att må dåligt igen.

Jag har dagar där jag inte alls vill ha kontakt med folk häller, men hur säger man det till sina vänner utan att man ska vara rädd att såra dem? Ibland får man massa sms från diverse folk, ibland svarar jag och ibland skiter jag i det. För jag orkar inte ha samtal den dagen eller vara social. Hur ska man få folk att förstå att det är så här jag är? Det är inget illa menat med folk, men somliga dagar har jag inte orken till någon, för jag är där i mitt lilla mardrömshåll. Det är ju som sagt inte bara att rycka upp sig, ibland varar det en dag ibland betydligt länge.
Det är så mycket mer som har hänt, men det är faktiskt saker jag inte tänker skriva om. Även om jag är väldigt öppen så finns det somliga saker jag inte tänker säga här. Lite för respekt för de som är inblandade, plus man sparar det kanske till en bok.

Även om allt man varit med om i sin uppväxt inte varit bra, så en sak har jag fått ut av det hela. Jag behandlar alla med respekt och omtanke i den mån jag orkar. Hatar att se mobbning och utfrysning av folk, det får mig bara att må illa. Är väl kanske tyvärr lite för snäll dock, tar hellre på mig för mycket än att be om hjälp ibland och blir nertyngd av det istället.
För det har jag märkt sedan jag började jobba att jag tar på mig mycket, både jobb och ansvar. Men det är kul, det är en av få gånger jag känner att jag är värd något.

Då jag inte har några speciella talanger så tar jag på mig mycket för att som sagt visa att jag kan. Därför jag kämpar hårt på jobbet, men det kan ju också leda till att jag känner mig värdelös på andra sätt. Om jag inte får utöva det jag kan eller någon annan får göra något före mig, tar jag det genast som om att jag inte är behövd. Blir snabbt en negativ special än det hela, vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Sedan känner man sig alltid utanför i kompisgänget. Mina vänner är alla så talangfyllda, kan rita, måla… Det bara ger mer eld till mitt mindervärdighetskomplex.
Ibland kan det vara väldigt jobbigt, naturligtvis är han skitglada för mina vänners talanger och så. Men det är just det där att jag alltid vad det än är känner mig underlägsen. Därför ibland jag måste klara vissa spel som de spelar bättre än de gjort. Bästa för att visa att jag ligger på samma nivå. Detta är en sådan energi skiljande känsla och beteende…

Jag är glad att det inte gick, saker och ting blir bättre. Inte snabbt, men det tar sig. Sex år senare arbetar jag fortfarande av gamla mörka, hemska tankar och känslor. Mycket tack vare att jag har vänner och mot jobb, dom har varit min räddning när det har kännts svårt de senaste sex åren. Men iom detta inlägg så vet fler om mitt försök.
Detta inlägget är väldigt negativt laddat, men jag behövde verkligen få ur mig det jag satt inne på. Känner någon att dom sitter i en liknande situation ta kontakt med mig. Så vi kan tala, ni är inte ensamma det finns folk som vet vad ni går igenom. Jag mår lite bättre efter att ha fått skriva av mig lite.

Men tack till alla som läst detta inlägg till fullo. Vi som ses om det är kollegor, vänner eller så bli inte förvånad om jag är tröttare eller hängigare, det är nog bara jag som är nere. Mitt automatiska svar när någon frågar hur det är att säga att det är bra, fast det inte alls är det.
Så tack än en gång för ni tagit er igenom detta. Det har varit skönt att skriva av sig och detta är mott längsta inlägg än så längr med över 2000 ord. Alltid något.