Depressioner och nedstämdhet (uppdaterad)
Jag har levt med min depression i många år nu, tyvärr känns det som en sådan sak jag aldrig blir av med. Även om somliga saker har blivit bättre än det varit. Jag har alltid varit blyg, haft jobbigt med folk jag inte känner.
För det första var inte uppväxten lätt, det var stökigt och struligt. Vi flyttade mycket, av olika anledningar… En familj som inte såg de problem jag hade och som ibland var problemen.
Som ung var jag för energirik, ivrig och sprallig. Det var mest tv-spel och tecknat som lugnade ner mig i stunder. Men blev jag för uppspel så tappade jag kontrollen över mig själv, det var precis som jag såg någon annan styra mig och jag kunde inte göra något förrän jag lugnade ner mig. Detta var och är väldigt jobbigt för mig, tänk då i en klass fult med barn. Det tog inte långt tid förrän man blev utstött. Det var väl några i klassen man umgicks med lite så där, men vi var väl aldrig vänner.
Det skulle dröja innan jag fick några sådana.
Från första klass till och med fjärde klass var det jag själv. Det gjorde att jag blev mer tillbaka dragen, minns att jag hade dagar som ung där jag var mer eller mindre helt apatisk. Men man var ju då den konstiga killen som gjorde konstiga saker, så ingen ville röra en eller vara med en.
Det var då när jag gick i fjärde klass som jag blev introducerad till min första riktiga vän. Samma intressen, gillade tv-spel och allt det där. Så för min del klickade det snabbt i alla fall, men jag var ju rädd hur han skulle reagera när han fick sitt min andra sida och även nu 20år senare är jag fortfarande livrädd att han ska avsluta ens vänskap på grund av det.
Men den där lyckan var inte så långvarig, för kort efter flyttade vi. Igen. Då var man tillbaka på ruta ett eller ja. Här blev man slagen av sina klasskamrater och utfrusen helt. Min vän under det året var en sten jag satt vid när det var rast. Där satt jag själv i vår lilla skog bakom skolan, det var här min skräck för folk verkligen slog rot och sitter kvar.
Det var även här mina mörka tankar började födas, trött på allt, trött på livet. Så här började mina depressioner att utvecklas. Kontakt med skolans lede ingenstans och jag fick veta att jag bara sökte uppmärksamhet, det var alltid det jag fick höra. Tvärtom ville jag bli lämnad i fred! Hellre det än att bli kallad en massa…
Vi flyttade sedan tillbaka så jag kunde gå i skolan där jag träffade min vän. Men under det året man var borta hade det blivit värre. Helt plötsligt var vi bögar och både det enda och det andra, hånades för våra intressen som inte alls passade in med andra. Det var moppe och bilar som gällde, annat än det var man en outsider. Lägg då till ett stycke skum människa i den delen också, underbart.
Mer saker som tyngde ner mig, då var mitt huvud redan fyllt av tankar på att avsluta mitt liv. Var så trött på familjen, livet allt! Jag orkade inte leva när det bara var smärta runt omkring. Men det blev aldrig mer än tankar.
Bland det värsta som kunde hänga en tonåring var att få psoriasis. Nu undvek alla en ännu mer, speciellt tjejerna. För nu hade man pest. “Usch, rör honom inte det smittar. Vad äcklig han är.” Och så vidare och vidare, det gjorde under med min personlighet.
Än idag tycker jag knappt om att bli berör, då det tar alltid tankarna tillbaka till detta och vem vill röra mig? Det värsta har ju varit att familjen aldrig förstått, utan det var ju ryck upp dig. Sluta sura eller håll på med vad du gör. Det gjorde ju saker så mycket bättre…
Men jag fick aldrig hjälp med antidepressiva heller, för än en gång var det bara uppmärksamhet jag sökte. Jag var ju så stökig och störde alla andra. Så här fortsatte det tills jag slutade grundskolan, resultatet av att ingen lyssnade eller hjälpte blev att tröst äta. Så därför man är fet idag.
Dock blev man ju kär i en när man gick i åttan, men vilket misstag det var. Hon förstörde mig helt. Detta har jag skrivit om förr, så går inte in på allt. Skrev ett anonymt kärleksbrev till tjejen jag gillade, men både hon och sina kompisar trodde direkt det var jag. Kan inte ha varit bra på att gömma det, hon började storgråta som om det var det värsta som kunde hända. Farväl den sista lilla självförtroende jag hade.
Resultatet av detta blev också att jag blev känslomässigt avtrubbad, jag slutade bry mig om allt. Var mer eller mindre som en robot, det resulterade i att jag också var borta halva årskurs åtta. Under detta halvåret fick vi inte ens ett telefonsamtal från skolan och frågade var jag var.
Än idag har jag väldigt mycket problem med känslorna, jag vet inte om jag älskar någon, jag vet inte om jag kan älska någon. Jag säger att jag bryr mig om folk, men jag vet inte om det är sant eller om jag säger det för att det är vad folk vill höra. Det är ett så stort vakuum där det borde finnas något, men dag in och dag ut känner jag mig bara tom.
Tre nära personer har gått bort och jag har inte känt någon för dem, har inte fällt en tår eller ens känt sorg. Det är hemskt att säga det och jag hatar det, hatar att inte kunna känna för dessa människor som varit en stor del av mitt liv en gång. Det får mig bara att frukta framtiden.
Vi spolar fram till 2010. Jag får en praktikplats på ett ställe, det känns skönt. Folk som lyssnar och man kan börja bygga upp sig. Tog tag och besökte psykolog och fick äntligen hjälp, det fanns folk som lyssnade, ingen i familjen visste jag tog mediciner för att fungera. Men så hände en grej. Något jag inte går in på och detta är något som jag tror bara en enda av mina vänner vet. Men jag försökte ta mitt liv, hade tänkt på det många gånger. Men nu gjorde jag slag i saken. Men ja, som ni märker misslyckades jag. Något som jag kanske är mer glad för nu än då. Så jag äter inga piller längre om jag säger så, så får ni lägga ihop resten själv.
Men jag kan säga att de gånger jag tänkt på självmord och mitt försök till självmord, det var för att bli fri. För att slippa smärtan, det fanns inga tankar om de runt omkring mig. Utan det var jag som äntligen ville slippa allt.
Kort efter detta fick jag i alla fall en egen lägenhet, vilket var behövligt för att komma ifrån den äckliga giftiga stämningen som var bland familjen som bara föll i sönder. Konstigt den inte gjorde det tidigare. Fick ett jobb och har sakta börjat återställa mig själv. Var väl under 2011-2012 som jag sa upp all form av bekantskap med familjen, slängde ut dom ut mitt liv helt och hållet. Detta kommer nog vara jobbigt för dom att läsa om de läser det, men det var det bästa som hänt mig.
Äntligen kunde jag fokusera på mig och det var nog första gången i mitt liv som jag mått bra. Runt 2014 fick jag lite kontakt med min syster igen, sedan har de andra i familjen kommit tillbaka lite successivt. Men jag släpper aldrig in dem som det var förr och det kommer aldrig bli som förr, som sagt kanske jobbigt för er att läsa om ni läser detta. Men så är det, vi kommer aldrig ha den kontakt som funnits och det kommer troligen aldrig bli mer än det är nu.
Men jag är tacksam att ni verkar förstå hur det är nuförtiden och ger mig min tid och andrum jag behöver, så även om det aldrig blir att vi umgås mycket. Så har vi en hälsosammare relation idag, hälsosammare för mig i alla fall.
Detta inlägg blev inte riktigt som jag ville. Ville försöka få fram mer hur det känns med depressionerna och försöka förmedla hur jag känner det och hur hemskt det känns för mig.
Men det gick väl inte allt för bra, men jag har fått lätta lite på det som tryckt mig.
De där groparna kommer tillbaka ibland och man faller ner, jag blir så där apatisk igen. Ligger och stirrar i taket eller i vägen, hela livet spelas igenom allt jag någonsin känt rusar tillbaka in i skallen snabbt som attan och får mig att må dåligt igen.
Jag har dagar där jag inte alls vill ha kontakt med folk häller, men hur säger man det till sina vänner utan att man ska vara rädd att såra dem? Ibland får man massa sms från diverse folk, ibland svarar jag och ibland skiter jag i det. För jag orkar inte ha samtal den dagen eller vara social. Hur ska man få folk att förstå att det är så här jag är? Det är inget illa menat med folk, men somliga dagar har jag inte orken till någon, för jag är där i mitt lilla mardrömshåll. Det är ju som sagt inte bara att rycka upp sig, ibland varar det en dag ibland betydligt länge.
Det är så mycket mer som har hänt, men det är faktiskt saker jag inte tänker skriva om. Även om jag är väldigt öppen så finns det somliga saker jag inte tänker säga här. Lite för respekt för de som är inblandade, plus man sparar det kanske till en bok.
Även om allt man varit med om i sin uppväxt inte varit bra, så en sak har jag fått ut av det hela. Jag behandlar alla med respekt och omtanke i den mån jag orkar. Hatar att se mobbning och utfrysning av folk, det får mig bara att må illa. Är väl kanske tyvärr lite för snäll dock, tar hellre på mig för mycket än att be om hjälp ibland och blir nertyngd av det istället.
För det har jag märkt sedan jag började jobba att jag tar på mig mycket, både jobb och ansvar. Men det är kul, det är en av få gånger jag känner att jag är värd något.
Då jag inte har några speciella talanger så tar jag på mig mycket för att som sagt visa att jag kan. Därför jag kämpar hårt på jobbet, men det kan ju också leda till att jag känner mig värdelös på andra sätt. Om jag inte får utöva det jag kan eller någon annan får göra något före mig, tar jag det genast som om att jag inte är behövd. Blir snabbt en negativ special än det hela, vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Sedan känner man sig alltid utanför i kompisgänget. Mina vänner är alla så talangfyllda, kan rita, måla… Det bara ger mer eld till mitt mindervärdighetskomplex.
Ibland kan det vara väldigt jobbigt, naturligtvis är han skitglada för mina vänners talanger och så. Men det är just det där att jag alltid vad det än är känner mig underlägsen. Därför ibland jag måste klara vissa spel som de spelar bättre än de gjort. Bästa för att visa att jag ligger på samma nivå. Detta är en sådan energi skiljande känsla och beteende…
Jag är glad att det inte gick, saker och ting blir bättre. Inte snabbt, men det tar sig. Sex år senare arbetar jag fortfarande av gamla mörka, hemska tankar och känslor. Mycket tack vare att jag har vänner och mot jobb, dom har varit min räddning när det har kännts svårt de senaste sex åren. Men iom detta inlägg så vet fler om mitt försök.
Detta inlägget är väldigt negativt laddat, men jag behövde verkligen få ur mig det jag satt inne på. Känner någon att dom sitter i en liknande situation ta kontakt med mig. Så vi kan tala, ni är inte ensamma det finns folk som vet vad ni går igenom. Jag mår lite bättre efter att ha fått skriva av mig lite.
Men tack till alla som läst detta inlägg till fullo. Vi som ses om det är kollegor, vänner eller så bli inte förvånad om jag är tröttare eller hängigare, det är nog bara jag som är nere. Mitt automatiska svar när någon frågar hur det är att säga att det är bra, fast det inte alls är det.
Så tack än en gång för ni tagit er igenom detta. Det har varit skönt att skriva av sig och detta är mott längsta inlägg än så längr med över 2000 ord. Alltid något.
Tags: Depression, Känslor, Nedstämt, Tankar
I’m almost at level 32!
I don’t know why, but lately everything just seems so bleak. I have it pretty good right now, but still I can’t seem to be happy. I’m just constantly being held back and drawn back to those older dark times. If I just could let go and forget, I would! It’s not that easy, people who has never experienced depression can’t understand this feeling. It’s not so easy to just, hey get a grip. So if you have comments like that, keep them to yourself. You are helping no one.
I hate feeling like this, I wonder if it’s because I hate myself? I hate what I am. I want to loose weight and get fit, but the motivation leaves me as soon as I get it. I hate my body, I hate it for my psoriasis, but mostly I hate that I can’t get anything done. Like with the motivation, I wish I could hold on to it and get something done. I feel so apathetic at times, I just lie and stare into a wall of the roof instead of doing something productive.
Well at least I got some of that out of head, tomorrow will surely bring some more fun. My work is arranging a bowling activity for us workers, so I’m going to that. But I’m not bowling tomorrow, it still hurts a bit from my operation. So I’ll be sitting it out, but it’s just fun to get out and hey! We get free good, so I can’t complain about that. When I get home I’m going to sit down and watch Sony’s press conference that they are having tomorrow, so don’t spoil anything for me, okay?
And like all or at least most gamers know, when we talk about level up it’s of course a birthday we are talking about. And mine is just around the corner, it’s my birthday tomorrow too. I will probably not be celebrating it, but then again I’d like to do something with my friends. But I’m not sure.
Last year was probably the best birthday in ages and I received one of my most precious belongings. you can read it here. That was also the first time in a very long time, I haven’t hated a birthday. Don’t get me wrong, I don’t dislike getting older. It’s just that birthdays for me has never been especially happy, same with Christmas. So that’s why I really don’t care about them.
So we’ll see what happens, but for now I think I’ll just go to bed or something.
Tags: Birthday, Bowling, Depression, Disappointing, Games, Level up, Rant, Sony, Yazuka
Den där tiden på året…
Nu är vi här igen, denna tiden på året. Då man nästan ska tvingas vara glad och allt ska vara så otroligt bra. För mig och många andra är det en hemsk tid, som istället för att fylla en med glädje fyller en med obehag och tomma känslor och annat som man inte ska behöva känna. Det var många år sedan jag verkligen tyckte om julen och att den gav mig något annat än depression och jobbiga känslor. Min kärlek till julen dog för många år sedan, kanske var det all jävla repetition, samma sak detta året som förra och så vidare. Eller den där falskheten som kryper fram i folk. Folk man inte träffat sedan förra julen är helt plötsligt ens bästa vänner och saker ska bli annorlunda och man ska träffas och umgås mer. När nästa jul kommer är det samma sak.
(more…)
Tags: Depression, Feelings, Swedish, Thoughts
Games, movies and hopefully fun
Man this month has been a killer so far. It hasn’t been easy dragging yourself out of that damn hole called depression, I’m still crawling up and it feels better. But I’m more or less still an emotional wreck when I am alone. Well as I said, its better now. But I’ll be more than happy when this “period” is over and I can go back to feeling well and actually function properly again.
The worst thing about this is that it leaves me with little to no motivation or energy to do anything, I’ve had inFAMOUS: First Light for a while now and I’ve played it for about an hour. I just don’t have any motivation to play games. And now I can play Dust: An Elysian Tail that has interested me for a while, but noooo! Just waste the days by staring at the computer of ceiling.
It’s the same with Tales of Symphonia: Dawn of The New World, I started playing it and got past the intro part. Met Martha for the first time and had my first fight and lost all interest, and it’s not because the game is bad mind you. Still way to early in the game to have an opinion about it, but yeah. It’s like this no matter what I play right now. But hopefully after tomorrows work is done, I can start relaxing and get into something. And while we are on the subject of the Tales of-series, next month Tales of Hearts R will finally be released! And Bandai Namco today announced the game will have support for PlayStation TV, so if you rather want to play it on your TV than on an handheld go right ahead. You can read about it here on the PlayStation Blog. I think this was a great choice and I hope more people who release Vita games make them compatible with PSTV. I hope some old games get some patches to work with PSTV too. I like the Vita don’t get me wrong, but as I’ve said before about handhelds, I’d rather play on a TV-screen. Mostly because my hands cramp so damn easily with handhelds.
If everything goes well, me and Elden should be watching at least three other horror or monster flicks this weekend. On the menu we’ll find, Spiders, Cabin in the Woods and one more that I for the life of me can’t remember right now. Which sucks a bit. I have never seen Spiders before and my expectations are as low as they can be, if I can get a laugh out of the movie at least it won’t be a total waste. Cabin in the woods on the other hand is a movie favorite of mine, I love it! So I’m really looking forward to see that one again. When it’s closer to Halloween we’ll be watching Trick ‘r Treat, we both like that movie very much! I don’t think we’ll watch any of the Halloween movies ironically enough, but I’m hoping and we must keep out own tradition of Freddy VS Jason alive! We always watch it around Halloween and have done for the past 3-4 years now.
Tags: Bandai Namco, Depression, Games, Halloween, JRPG, Movies, PlayStation TV, PSVita, Tales of Hearts R
Bullied and the scars it leaves…
You might have seen my previous post where I opened up pretty much about my experience with love and my fears about it. And I said I was probably going to tackle my time being bullied and how it’s affected me, how it hurt and made my life terrible for me and how I have to deal with all that daily. It’s a scar that heals slowly, so incredible slow. But one day I can get over all this and live without my problems.
I’m not writing this to seek sympathy from people, I’m writing this because I need to get this shit out. It is eating me up inside and I need to get some thoughts out.
I’ve always been a weird one, I’ve liked stuff no one other around me liked. I’ve always been “special” according to people. Well I have a mild diagnose of ADHD and had a hard time grasping stuff at a young age, that filled me with a rage I don’t miss. It was because I was hyperactive and I couldn’t burn the energy, I had trouble focusing on one thing. I still have these problems, that I’m still so hyper at times that I fall into depression and I can do nothing about it. I want to do hundred things, but I can never start anything. Sometimes if I have conversations with my friends I can space out and totally loose the conversation, its hard when it happens since I don’t want people to repeat themselves because I couldn’t focus. It also makes some parts of my work hard, because I can start spacing out and then forget what I was talking about. I still have periods when I get to excited where I seem to loose control and I can see what I am doing, but I have no control of it until I “cool down”. I hate when that happens, it feels like I’m not me… And it was only a few years ago I got my diagnose, so I could start trying to wrap my head around all the stuff I didn’t get. If you want to know more about ADHD google it.
The problem with all this was, that when I was young no one bother to check if I had a diagnose. I was just a problem child, who was a bit too wild perhaps. I started school a year later than everyone else in my age, since it didn’t work for me being in school. Because of my wild behavior I had a really hard time making friends, I didn’t know how to approach people and I guess kids didn’t want to be with me since I was a weirdo. There where some people who was with me on recesses, but nothing more than that. And not being able to make friends, really left a deep scar inside. I still carry that inside me, I am so afraid to meet new people and I’m afraid the ones I’ve met will leave me…
But at least one thing changed in 1994 I went to a school where I made my first friend, it was around this time Power Rangers was popular and me and my friend where about the only two people at school that where honest with liking the show. A classmate introduced us, I remember that day so well. He had just gotten a new toy from Biker Mice from Mars and he was showing it of to two classmates/friends, then I approached him and we started to talk about Power Rangers and stuff. And now 20 years later he is still one of my dearest and best friends, but I don’t think he understands how important this is to me. Since he doesn’t have my problems, I constantly worry that I’ll loose his friendship just because of my problems. The same goes for all other friends I have now, I’m so afraid of this.
After we have known each other for a few months, there where rumors about us being gay. Well we where both weird and liked cartoons and videogames and that was more of less a big fat no at our school. If you didn’t like cars and that shit, you where an outcast.
And then we where bullied for playing Power Rangers at school, in the past I regretted this so much, but now I think it was great. Now that I’ve written all this, I really noticed how hard it is to form the words I really want. So I’ll just skip some stuff I was going to write from the start.
I’ve been bullied hard in my life, hit, kicked and treated like I had the plague. Treated like I had the plague because of my psoriasis. So I developed social phobia and my depressions where getting worse and worse, to the point where I’ve tried to take my life two times. But I’m still here, so you can guess how that went. So to find some sort of escape, I started to eat. Eat and eat and I’m large today and that just keeps adding to the depression. It’s always something, but I hope I can start loosing weight soon. I’m going to start training and I hope it goes well, I want to be thin again. Well thinner at least, just that would do so much for me.
But there most have been some form of comfort in my life? Yes, I found comfort in videogames at an early age, its always been the constant thing in my life. Even when I didn’t have any friends I always had my games, that’s why videogames are so important and such a big part of my life. It is not just a hobby, I think of it as a big savior for me. It was a world I could turn to, it was a better world, to be a hero with friends who cares deeply for him. Cartoons and TV-shows was also a world I could escape too, and I still love cartoons today and watch as much anime as I can. Sure it wasn’t a solution, but it was what I had and still have. But perhaps people can understand why I post so much about games and I’ll continue to do so. Music has and is also a big part of my life, especially metal. It has given me power to carry on and fight, even if nothing works out for you. Never give up. I’ve been close to ending my life, I’ve had two failed attempts at ending it. I’m not sure I’ve even told my friends about that, but now you’ll know…
There has been a lot of other stuff I’ve had to deal with and the stuff I’ve written so far only covers 4 years of school life. There are 5 more years of school, problems, being bullied and thoughts of suicide. Then we have all the time outside of school and the years after it, the stuff I’ve had to deal with there. I don’t think I’ll go into any of that, at least not now. Just writing this brings back so many bad memories that I’m sitting here crying right now as I type this. Even with my life and the stuff I’ve had to endure, my life hasn’t been one big problem filled one. I’ve made friends, who I hope will always be there. I’ve gotten a job that has helped me get on my feet and be able to live without anyones help. It may sound like my parents haven’t been a big help for me, but that isn’t true. They have always been there, perhaps not always in the way I needed them to be. But despite what anyone thinks, nobody knows what we’ve gone through. Both good and bad stuff, so don’t judge.
I’ll just wrap this up by thanking all the people in my life, thank you for you are part of it. Friends, family and all those few individuals who has stayed with me and I hope you will stay with me. Even with all my problems, even the ones I can’t control. But hopefully you’ll know why it’s like that now, or at least try to understand. I have to stop writing now, it’s just to damn hard and I’m still sitting here with tears in my eyes and a bunch of bad memories bubbling up. Future posts will be much, much happier posts. Now that I’ve got this crap out of the way.
Tags: Bullied, Depression, Feelings, Friends, Hurt, Scared, School
I’ve really been down…
This past month I haven’t been feeling well at all, I’ve had one depression after another. Its been on full alert so to say, so many bad thoughts so many bad memories resurfaced. All the bullying I went through in school, it all came rushing back in an instant and really brought me to my knees. I’ve hid this for the most of time for my friends, since I didn’t want to be a bother… But last week I let some of it out, it’s hard to suffer from deep depression it takes all the energy you have left and leaves you like an empty shell.
Sadly none of the medications I’ve taken has helped much, might have worked a bit but I have not felt better in the slightest. I’ve hardly set foot outside of my apartment, aside from going to work. I really can’t handle people right now. Which is a bit ironic since work has been the only thing that has been holding me together and I’m with people all the time there, but I guess they’ve noticed I haven’t been myself.
So keeping myself preoccupied with work has worked the best far, sure it hasn’t been a walk in the park there either. But at least I can get away from all the stuff in my head, all the over flowing thoughts and feeling of emptiness and pain. But I’m slowly making my way back now, actually got a phone call today that really managed to lift my spirit. Not going to go into it to much since its work related, but I got told I’ve been doing a good job and was asked to help another person. Because I sure of what I was doing in my work as an instructor and this person said more good things. But she really lifted my spirit and that helped me a great bit. Sure I’m still in the passing phase of being swallowed in my depression and feeling somewhat good, but I’ll take it.
Hopefully I can start feeling much better again and hopefully I won’t have a depression as big or tiresome as this one has been, but I always get like this around Christmas time and it takes a while to shake off.
Thanks to all this, my phobia for large groups of people had really grown. I need to start from scratch again and slowly work my way up to a comfortable level of people I don’t know… This is my I’m considering skipping out on Sci-Fi Mässan this year, because I’m not sure I can handle the people and I might get a panic attack or worse. I don’t want to go though those things, but I’d like to go too… But what can you do when phobias and stuff get in your way? I wish it was as easy as just saying, fuck you phobia I’m going. But sadly it is not, if this isn’t getting better I’m canceling any plans I had to travel this summer. I really can’t handle the stress I feel with traveling, especially to new places and new people, even if we’ve know each other for a long time on the internet but never met before.
But nothing it certain, but so far just thinking of it makes me dizzy and feel unwell. I know I hoped to meet a bunch of people this year, but unless I can get over this I really am sorry. There is no way for me, and no way I want to go though all those hurdles and feel like shit. If you want to block me or not talk to me anymore because of that, I understand. But hopefully you all can understand how hard this is for me and its my biggest problem and will always be something I have to wrestle with.
Tags: Depression, Life, People, Phobia, Text, Thoughts, Work
Turning 30 in two months…
Yeah, it is hard to believe in just a little more than two months I’ll be turning 30. Can’t say that it feels different from turning 29 and I doubt it will feel different at all. I’m not worried about having a crisis when I turn 30, I’ve had to much shit happen in my life to be downed or flip-out because I’m getting older. I’ve managed to get an apartment and a job and I love both, even if I want a bigger apartment. I am checking around to try and find something, so we’ll see when something shows up. If I must wish for something I would only like cash, there is nothing else I need.
Not really true, but its easier and more appreciated. I just hope it will be a good day and I’ll see if I even bother to celebrate it. I really don’t see the point in stuff like that anymore. Birthdays, Christmas and all holidays. Ehh..
Even if things are better than they where in the past, I still can’t seem to shake my depressions and sometimes I still down and don’t have the strength to do anything at all. Sadly this is what I am feeling now and when I am like this I take everything as something bad directed at me if its written in text. Or if I am ignored when I try to reach out to get contact. And as I am now texting me is okay, but I don’t want to talk on the phone. Just hoping this will pass over soon, I hate feeling like this. I started writing this when I didn’t feel so good and I have rewritten this a couple of times already and I realize I didn’t feel so so good from the start. Forcing feelings and thoughts out in the open by typing them, sometimes it helps. Sometimes it doesn’t, even if I deleted them afterwards so others couldn’t see.
I just hate having this feeling of being dead-inside and the feeling of being abandoned.
I was really hoping to write a more positive post today, but it really didn’t turn out so good did it? Guess I’ll go offline now and try to occupy myself with something to stop thinking about stuff. Thinking of updating my profile here on the site later on, to describe more of my illness and why I am so depressed and down at times. So hopefully more people can understand, at least my friends. Next time I really hope I can do a big happy update.
