Sick and tired of me…

It’s that time again. Time to hate on myself and feel bad.
Well not only feel bad, I feel like I am all alone. But then again I always feel like that, that nobody really wants to be with me.
Like I’m a pain to be with, someone your ashamed to be with. Or rather someone you don’t want to be seen with. Like people are only friendly with me to be polite, the is no other reason. I have felt like this for the longest time and I can’t shake this feeling and its eating me up. And people don’t it isn’t so, is not going to make me feel better, because I will still feel like shit.
It is n times like these I don’t want to go out at all, I just want to hide away In my apartment and ignore the world. But at the same time I just want to get away.

And because of my overweight I hardly want to go out and do stuff, I’m afraid the people who are with me are disgusted with me and don’t really want to be seen with me. So I’ve cancelled a few planned trips with my friend because of this. I hate myself for not being or getting motivated enought to change my fucking life, when I get pumped and want to change my thoughts quickly charge to darker thoughts where I but myself down hard.
I can’t say how many times I’ve thought about cutting into my fat, ”Just cut it off Micke. Then it will be fine. Cut of the disgusting fat.”
I don’t think anyone really understands how serious of a toll this is taking on me and like the fucking idiot I am, I just cover it with jokes and fake smiles. Smile and wave Micke, smile and wave. Everything’s okay. And then I do something stupid thatI really didn’t want to do, but did bebause of a fucking impulse I can’t control and after that I feel like people hate me more.

I wish my motivation was higher, but since I feel like I don’t have any support either I’m just wandering around aimlessly. I know the only one who can get this together is me, but it’s hard to change or get your shit together, when yo feel like what’s the point.
Thoughts and feelings like this take up about 70% of my daily life and I’m so sick of it. I’m tired of feeling left out, I’m tired of feeling like nobody wants to be with me.
I’m tired of myself, I’m tired of everything. A lot of whining I know.
Guess I’m at least good at that.
I feel like I’m the only one who gets hyped for things, at least let it show in my group of friends. I feel like I have no one to talk about the games I like or other stuff I like.
It’s more akward when I bring up stuff like that, at least that’s the impression I get.
So it just adds to my feelings of feeling left out. I dunno… I just feel alone. All the time.

En sådan period igen…

Då har man kommit in i en ner period igen, det blev helt enkelt för mycket för mig till slut. Eller snarare det har varit för mycket på gång överhuvudtaget den senaste tiden, så nu orkade inte humöret eller kroppen längre. Det har varit operation på G, det har varit mycket med tandläkaren. Båda har kostat tid och pengar, speciellt tandläkaren har kostat pengar… Sedan har det varit andra små saker vid sidan om, men i fredags kände jag att allt rasade ihop. Då hade jag hållit mig vad jag orkade. Då fick jag veta att det nämligen skulle dras pengar igen, för en skuld jag missat.

Så om allt stämmer som jag räknat, när alla räknar och utgifter är betalda har jag kanske 200-300kr kvar att leva för. Ja, då har jag inte köpt mat. Så jag skulle behöva ställa in mitt biobesök för Star Wars också, dock så hoppade en god vän in och gav mig min biobiljett som julklapp. Tusen tack! Du vet vem du/ni är, det var räddningen för den kvällen med lite bra nyheter kan jag säga.
Och egentligen borde jag vara glad, jag ska ju flytta i februari. Men alla dessa saker som byggt upp på senare tid och det grova problemet med cash som uppstod har blivit för mycket. Nu hoppas jag på allt extra jobb jag får, för att vara hundra på att jag har gott med pengar när jag flyttar. Vill inte hamna i en eventuell situation som denna igen. Har aldrig haft det så här illa, under de fem år jag bott själv.

Resultatet av detta kommer dock bli att jag kommer vara tröttare än jag redan är, jag hinner inte vila mig som jag känner att jag borde göra. Jag får ingen ro, ingen ro till något. Försökt spela, men det går inte. Jag kan inte fokusera, har för mycket oro i kroppen. ”Men tänk inte så mycket på det” är något man ofta får höra, jo men tjena! Det är inte lätt för mig i alla fall att bara stänga av och göra annat, ett av mina mest störiga problem är att det ska ältas i evigheter. Jag gör fan inte det för att jag vill, verkligen inte! Det är helt enkelt sådan jag är och alltid har varit, jag kan inte släppa saker och ting! Det håller sig kvar som ett äckligt jävla gift. Var ju nästan på väg att köpa läsk i fredags då också, har inte druckit läsk på 3månader nu och tänker inte göra det heller. Men just då, när allt kändes som det rasade ihop så tänkte jag åt helvete med allt.
Vem fan bryr sig?! Låt mig dricka läsk den mängd jag gjort, vem bryr sig om jag får diabetes eller annat skit. Men jag stod emot, det är jag glad för nu. För jag vet att börja jag dricka läsk igen, så börjar bara läsk och godis spiralen igen. Sitter och stoppar i sig en jävla massa äckligt socker. Det är inte så bra när man försöker gå ner i vikt.

Vet jag har många vänner som bryr sig, det är jag tacksam för. Men jag vet inte om det räcker ibland när man mår så här. Har man själv aldrig varit så här nere i skiten är det svårt att förstå hur man både mår och känner, jag känner mig avslagen, besegrad.
Jag fejkar nästan alltid hur jag mår för att vänner inte ska oroa sig, för man vill inte vara till besvär. Men även det tar sitt pris, man borde kunna vara mer ärlig. Men ibland är det bara lättare att fejka, det gjorde man ju hela tiden i skolan, lättare att säga att det är okej och skratta till än att öppna upp och säga vad som felas. Är ju inte precis som problem försvinner, jag vet inte vad man ska göra. Får hoppas detta går över, så man slipper känna sig så här. Att allt man kämpar för är skitsamma.

Fick mig ytterligare ett slag under natten till idag, jag drömde… Det var en väldigt fin dröm, hade träffat en tjej jag gillade mycket. ”Lisa” hete hon, om jag minns rätt från drömmen. Vi hade kul och väldigt trevligt i varandras sällskap. Vi fick till och med en son, de som känner mig vet att jag inte vill ha barn. Så jag vet att jag blev rätt paff av mig själv i drömmen när jag fick veta att hon var gravid, men drömmen fortsatte i sin lycklighet. Kände mig till och med glad för barnet, det var verkligen en sådan där helt underbar nästan sagolik dröm. Sedan vaknade man.
Tillbaka till verkligheten, jag kände fortfarande den där lycka känslan, men nu var ju lyckan borta. För inget av det hade hänt. Allt blev taget ifrån mig, man var tillbaka i den vanliga gråa livet.
Det var jobbigt. Väldigt jobbigt. Jag förstår mig inte alltid på vad jag känner, speciellt inte när det gäller kärlek. Jag har väldigt svårt för det, men den känslan av drömmen. Att hitta en partner eller en flickvän det är något jag vill. Vill träffa någon! Men det är inte lätt när man är blyg och inte kan ta för sig, har aldrig haft ett förhållande under mina 32år på denna jord. Har aldrig hittat någon jag gillat mycket, förutom när man gick i skolan. Men blev nerskjuten så hårt att det skapade en massa andra ångest problem. Sedan att tjejer alltid retat mig för min psoriasis har inte gjort det lättare.

Det blev mycket att lätta på idag, det finns mer som rör sig runt i skallen som jag inte riktigt vet hur jag ska brottas med eller riktigt hantera. Har som sagt problem med det här med känslor, vet inte vad jag känner eller hur jag ska reagera på det. Det är alltid främmande för mig. Vet inte ens om jag kan älska någon. Känner mig så störd ibland när det gäller sådant. Aja, nu har jag fått skriva av mig för denna gången.