Flytten närmar sig…

Då är flytten precis runt hörnan! Nåja, nästan i alla fall. Bara ett helgen och en del av måndagen att ta sig igenom sedan är det dags. Så någon gång på söndag packas dator och router och allt det där jag behöver för att kunna surfa här. Så får vi se när jag kan vara igång i nya lägenheten, kanske redan på tisdagen om min bredbands leverantör sköter sig.
Inte för att det har någon betydelse egentligen, då det är att få i ordning som ligger först på listan.

Har lite kvar i köket att packa också, det kommer packas ner imorgon eller söndag. Resterande saker i tv-rummet kommer också packas ner, så söndag kväll kommer vara riktigt tråkig i denna lilla lägenhet. Men det kan det gott vara den sista natten man spenderar där, sedan har jag ju min Nintendo 3DS att spela på så jag klarar mig nog. =)
Ska som sagt bli riktigt skönt att få komma till en ordentlig lägenhet med utrymme, längtar något otroligt att verkligen få röra på mig. Slippa den trånga och instängda känslan som nuvarande lägenheten ger.

Längtar tills jag kan sätta upp allt igen och ja, i princip längtar tills allt är klart. Ska som sagt bli så jäkla skönt! :D
Det kommer väl ett inlägg när jag väl har flyttat in och kommit i ordning lite mer.

Depressioner och nedstämdhet (uppdaterad)

Jag har levt med min depression i många år nu, tyvärr känns det som en sådan sak jag aldrig blir av med. Även om somliga saker har blivit bättre än det varit. Jag har alltid varit blyg, haft jobbigt med folk jag inte känner.

För det första var inte uppväxten lätt, det var stökigt och struligt. Vi flyttade mycket, av olika anledningar… En familj som inte såg de problem jag hade och som ibland var problemen.
Som ung var jag för energirik, ivrig och sprallig. Det var mest tv-spel och tecknat som lugnade ner mig i stunder. Men blev jag för uppspel så tappade jag kontrollen över mig själv, det var precis som jag såg någon annan styra mig och jag kunde inte göra något förrän jag lugnade ner mig. Detta var och är väldigt jobbigt för mig, tänk då i en klass fult med barn. Det tog inte långt tid förrän man blev utstött. Det var väl några i klassen man umgicks med lite så där, men vi var väl aldrig vänner.
Det skulle dröja innan jag fick några sådana.

Från första klass till och med fjärde klass var det jag själv. Det gjorde att jag blev mer tillbaka dragen, minns att jag hade dagar som ung där jag var mer eller mindre helt apatisk. Men man var ju då den konstiga killen som gjorde konstiga saker, så ingen ville röra en eller vara med en.
Det var då när jag gick i fjärde klass som jag blev introducerad till min första riktiga vän. Samma intressen, gillade tv-spel och allt det där. Så för min del klickade det snabbt i alla fall, men jag var ju rädd hur han skulle reagera när han fick sitt min andra sida och även nu 20år senare är jag fortfarande livrädd att han ska avsluta ens vänskap på grund av det.

Men den där lyckan var inte så långvarig, för kort efter flyttade vi. Igen. Då var man tillbaka på ruta ett eller ja. Här blev man slagen av sina klasskamrater och utfrusen helt. Min vän under det året var en sten jag satt vid när det var rast. Där satt jag själv i vår lilla skog bakom skolan, det var här min skräck för folk verkligen slog rot och sitter kvar.
Det var även här mina mörka tankar började födas, trött på allt, trött på livet. Så här började mina depressioner att utvecklas. Kontakt med skolans lede ingenstans och jag fick veta att jag bara sökte uppmärksamhet, det var alltid det jag fick höra. Tvärtom ville jag bli lämnad i fred! Hellre det än att bli kallad en massa…

Vi flyttade sedan tillbaka så jag kunde gå i skolan där jag träffade min vän. Men under det året man var borta hade det blivit värre. Helt plötsligt var vi bögar och både det enda och det andra, hånades för våra intressen som inte alls passade in med andra. Det var moppe och bilar som gällde, annat än det var man en outsider. Lägg då till ett stycke skum människa i den delen också, underbart.
Mer saker som tyngde ner mig, då var mitt huvud redan fyllt av tankar på att avsluta mitt liv. Var så trött på familjen, livet allt! Jag orkade inte leva när det bara var smärta runt omkring. Men det blev aldrig mer än tankar.
Bland det värsta som kunde hänga en tonåring var att få psoriasis. Nu undvek alla en ännu mer, speciellt tjejerna. För nu hade man pest. ”Usch, rör honom inte det smittar. Vad äcklig han är.” Och så vidare och vidare, det gjorde under med min personlighet.
Än idag tycker jag knappt om att bli berör, då det tar alltid tankarna tillbaka till detta och vem vill röra mig? Det värsta har ju varit att familjen aldrig förstått, utan det var ju ryck upp dig. Sluta sura eller håll på med vad du gör. Det gjorde ju saker så mycket bättre…

Men jag fick aldrig hjälp med antidepressiva heller, för än en gång var det bara uppmärksamhet jag sökte. Jag var ju så stökig och störde alla andra. Så här fortsatte det tills jag slutade grundskolan, resultatet av att ingen lyssnade eller hjälpte blev att tröst äta. Så därför man är fet idag.
Dock blev man ju kär i en när man gick i åttan, men vilket misstag det var. Hon förstörde mig helt. Detta har jag skrivit om förr, så går inte in på allt. Skrev ett anonymt kärleksbrev till tjejen jag gillade, men både hon och sina kompisar trodde direkt det var jag. Kan inte ha varit bra på att gömma det, hon började storgråta som om det var det värsta som kunde hända. Farväl den sista lilla självförtroende jag hade.
Resultatet av detta blev också att jag blev känslomässigt avtrubbad, jag slutade bry mig om allt. Var mer eller mindre som en robot, det resulterade i att jag också var borta halva årskurs åtta. Under detta halvåret fick vi inte ens ett telefonsamtal från skolan och frågade var jag var.

Än idag har jag väldigt mycket problem med känslorna, jag vet inte om jag älskar någon, jag vet inte om jag kan älska någon. Jag säger att jag bryr mig om folk, men jag vet inte om det är sant eller om jag säger det för att det är vad folk vill höra. Det är ett så stort vakuum där det borde finnas något, men dag in och dag ut känner jag mig bara tom.
Tre nära personer har gått bort och jag har inte känt någon för dem, har inte fällt en tår eller ens känt sorg. Det är hemskt att säga det och jag hatar det, hatar att inte kunna känna för dessa människor som varit en stor del av mitt liv en gång. Det får mig bara att frukta framtiden.

Vi spolar fram till 2010. Jag får en praktikplats på ett ställe, det känns skönt. Folk som lyssnar och man kan börja bygga upp sig. Tog tag och besökte psykolog och fick äntligen hjälp, det fanns folk som lyssnade, ingen i familjen visste jag tog mediciner för att fungera. Men så hände en grej. Något jag inte går in på och detta är något som jag tror bara en enda av mina vänner vet. Men jag försökte ta mitt liv, hade tänkt på det många gånger. Men nu gjorde jag slag i saken. Men ja, som ni märker misslyckades jag. Något som jag kanske är mer glad för nu än då. Så jag äter inga piller längre om jag säger så, så får ni lägga ihop resten själv.
Men jag kan säga att de gånger jag tänkt på självmord och mitt försök till självmord, det var för att bli fri. För att slippa smärtan, det fanns inga tankar om de runt omkring mig. Utan det var jag som äntligen ville slippa allt.

Kort efter detta fick jag i alla fall en egen lägenhet, vilket var behövligt för att komma ifrån den äckliga giftiga stämningen som var bland familjen som bara föll i sönder. Konstigt den inte gjorde det tidigare. Fick ett jobb och har sakta börjat återställa mig själv. Var väl under 2011-2012 som jag sa upp all form av bekantskap med familjen, slängde ut dom ut mitt liv helt och hållet. Detta kommer nog vara jobbigt för dom att läsa om de läser det, men det var det bästa som hänt mig.
Äntligen kunde jag fokusera på mig och det var nog första gången i mitt liv som jag mått bra. Runt 2014 fick jag lite kontakt med min syster igen, sedan har de andra i familjen kommit tillbaka lite successivt. Men jag släpper aldrig in dem som det var förr och det kommer aldrig bli som förr, som sagt kanske jobbigt för er att läsa om ni läser detta. Men så är det, vi kommer aldrig ha den kontakt som funnits och det kommer troligen aldrig bli mer än det är nu.
Men jag är tacksam att ni verkar förstå hur det är nuförtiden och ger mig min tid och andrum jag behöver, så även om det aldrig blir att vi umgås mycket. Så har vi en hälsosammare relation idag, hälsosammare för mig i alla fall.

Detta inlägg blev inte riktigt som jag ville. Ville försöka få fram mer hur det känns med depressionerna och försöka förmedla hur jag känner det och hur hemskt det känns för mig.
Men det gick väl inte allt för bra, men jag har fått lätta lite på det som tryckt mig.
De där groparna kommer tillbaka ibland och man faller ner, jag blir så där apatisk igen. Ligger och stirrar i taket eller i vägen, hela livet spelas igenom allt jag någonsin känt rusar tillbaka in i skallen snabbt som attan och får mig att må dåligt igen.

Jag har dagar där jag inte alls vill ha kontakt med folk häller, men hur säger man det till sina vänner utan att man ska vara rädd att såra dem? Ibland får man massa sms från diverse folk, ibland svarar jag och ibland skiter jag i det. För jag orkar inte ha samtal den dagen eller vara social. Hur ska man få folk att förstå att det är så här jag är? Det är inget illa menat med folk, men somliga dagar har jag inte orken till någon, för jag är där i mitt lilla mardrömshåll. Det är ju som sagt inte bara att rycka upp sig, ibland varar det en dag ibland betydligt länge.
Det är så mycket mer som har hänt, men det är faktiskt saker jag inte tänker skriva om. Även om jag är väldigt öppen så finns det somliga saker jag inte tänker säga här. Lite för respekt för de som är inblandade, plus man sparar det kanske till en bok.

Även om allt man varit med om i sin uppväxt inte varit bra, så en sak har jag fått ut av det hela. Jag behandlar alla med respekt och omtanke i den mån jag orkar. Hatar att se mobbning och utfrysning av folk, det får mig bara att må illa. Är väl kanske tyvärr lite för snäll dock, tar hellre på mig för mycket än att be om hjälp ibland och blir nertyngd av det istället.
För det har jag märkt sedan jag började jobba att jag tar på mig mycket, både jobb och ansvar. Men det är kul, det är en av få gånger jag känner att jag är värd något.

Då jag inte har några speciella talanger så tar jag på mig mycket för att som sagt visa att jag kan. Därför jag kämpar hårt på jobbet, men det kan ju också leda till att jag känner mig värdelös på andra sätt. Om jag inte får utöva det jag kan eller någon annan får göra något före mig, tar jag det genast som om att jag inte är behövd. Blir snabbt en negativ special än det hela, vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Sedan känner man sig alltid utanför i kompisgänget. Mina vänner är alla så talangfyllda, kan rita, måla… Det bara ger mer eld till mitt mindervärdighetskomplex.
Ibland kan det vara väldigt jobbigt, naturligtvis är han skitglada för mina vänners talanger och så. Men det är just det där att jag alltid vad det än är känner mig underlägsen. Därför ibland jag måste klara vissa spel som de spelar bättre än de gjort. Bästa för att visa att jag ligger på samma nivå. Detta är en sådan energi skiljande känsla och beteende…

Jag är glad att det inte gick, saker och ting blir bättre. Inte snabbt, men det tar sig. Sex år senare arbetar jag fortfarande av gamla mörka, hemska tankar och känslor. Mycket tack vare att jag har vänner och mot jobb, dom har varit min räddning när det har kännts svårt de senaste sex åren. Men iom detta inlägg så vet fler om mitt försök.
Detta inlägget är väldigt negativt laddat, men jag behövde verkligen få ur mig det jag satt inne på. Känner någon att dom sitter i en liknande situation ta kontakt med mig. Så vi kan tala, ni är inte ensamma det finns folk som vet vad ni går igenom. Jag mår lite bättre efter att ha fått skriva av mig lite.

Men tack till alla som läst detta inlägg till fullo. Vi som ses om det är kollegor, vänner eller så bli inte förvånad om jag är tröttare eller hängigare, det är nog bara jag som är nere. Mitt automatiska svar när någon frågar hur det är att säga att det är bra, fast det inte alls är det.
Så tack än en gång för ni tagit er igenom detta. Det har varit skönt att skriva av sig och detta är mott längsta inlägg än så längr med över 2000 ord. Alltid något.

Redo för att flytta

Nu sitter man här i den lilla trånga lägenhet fylld med kartonger och bara önskar att man kunde flytta direkt. Men man får hålla ut de två veckorna som är kvar, det går ju förhoppningsvis snabbt och så kan man börja packa upp allt igen sedan. Lär ta sin lilla tid innan man har allt på plats.

Men det ska bli skönt, väldigt, väldigt skönt att få en större lägenhet. Läget för nya lägenheten är väl så där, där jag bor nu är det väldigt central och slipper bussar. Det gör jag inte sedan, men samtidigt får jag en stor fin lägenhet där jag kan röra mig i. Speciellt skönt ska det bli med ett sovrum, som jag längtar! Stänga ute allt annat och bara kunna ha ett rum av harmoni.
Att man sedan får ett ordentligt kök också gör kanske att man får lust att faktiskt laga mat igen och då menar jag laga mat ordentligt. Kanske till och med göra lite storkok på gång.

Även om två veckor inte är långt tid, så lär det kännas som en halv evighet nu. Måste försöka ta mig till Ikea på något vis sedan också, ska ha två nya bokhyllor där jag kan förvara mina spel i. Och andra roligheter. Det ska bli kul att få möblera om och faktiskt se ut som någon bor där, har inte ens haft en tavla uppe på väggarna där jag bor nu. Mest för jag trodde inte jag skulle bo här i tre år…
Det kommer väl postas lite bilder på spelsamlingen och sådant när jag väl har flyttat. Ska bli kul att få gå igenom allt ordentligt. Även om det inte är så värst mycket man har.

Älskade spel: Xenosaga-serien

De som känner mig eller läst min blogg ett par gånger, vet att jag är väldigt förtjust i Xenosaga-serien. Det är en spelserie som snabbt blev min favorit, vilket är lite små lustigt då just det mesta som har med rymden och sci-fi i spel, tilltalar mig väldigt sällan. Men naturligtvis finns det alltid undantag och Xenosaga var verkligen ett sådant. Detta är min kärlek till Xenosaga-serien.

KOS-MOS

Mitt första möte med Xenosaga var via tidningen SuperPlay, dom hade ett reportage om spelet på en sådär 2-4sidor. Där fick jag för första gången se KOS-MOS och bilder från spelet. Texten lockade mig, bilderna fascinerade mig. Att det då var samma gäng som gjort Xenogears gjorde mig väldigt nyfiken, vid denna tiden hade jag bara testat Xenogears lite sedan tidigare men aldrig klarat det.
Men det hade redan väckt ett stort brinnande intresse för mig. Så i oktober 2003 köpte mina föräldrar Xenosaga Episode 1 till mig. Eller ja, jag beställde det och de betalade det. Naturligtvis hade man ett intresse för JRPG, så var man tvungen att ha en chippad/amerikansk PS1 eller PS2 för att ens kunna spela alla spelen. Det var så få JRPG som kom hit till oss i Europa och de som väl kom hit fick dåliga konverteringar. Så lika bra att köra amerikanskt hela vägen.

Människorna har förlorat Jorden och tvingats ut i rymden i hopp att finna ett nytt hem, låter lite bekant för somliga som spelat Xenoblade Chronicles X nu eller hur? ;)
Jorden försvann för att folk börja lusta efter makt med hjälp av Zohar, som är en mystik och kraftfull artefakt. Den blir helt enkelt förflyttad och ingen vet var den har blivit av, nu 4000 år in i framtiden söker människorna fortfarande sitt hem. Som har fått namnet Lost Jerusalem. Jag drar som sagt en väldigt lätt variant av storyn nu, bara så ni vet eller de som också gillar serien som jag inte klagar på mig.

Xenosaga gänget

chaos, Jin, KOS-MOS, Shion, Ziggy, MOMO & Jr.

Det är först när KOS-MOS vaknar och börjar sparka Gnosis röv som jag verkligen är fast i spelet. Det hela känns så otroligt grymt att jag bara sitter där, helt begeistrad och vet inte riktigt vad jag ska göra. Det var där och då jag blev små kär i KOS-MOS och även där hon blev min favorit kvinnliga spelkaraktär. Naturligtvis växte mitt tyckte för henne bara ju mer man får veta om henne och hennes bakgrund, som jag tycker är riktigt grym skriven. Men jag tänker inte yttra mig så mycket om den, så det mesta är spoilers och jag vill inte spoila något för någon som funderar på att spela spelen.

Jag är verkligen ingen person som gillar religion, men sättet som både Tetsuya Takahashi och Soraya Saga väver in religion i spelserien är underbart. Här tas det religiösa händelser och låter de utspelas med robotar eller liknande saker istället. Tyvärr kommer jag inte på ett bra sätt att skriva om just de delarna, men aldrig förr har religion varit så intressant för mig.
Musiken är också något som får mig att älska denna spelserie, första spelets musik görs av ingen mindre än Yasunori Mitsuda. Känd för bland annat Chrono Trigger, Shadow Hearts 1 & 2 och naturligtvis Xenogears för att nämna några.
Men för min del föll jag för musiken ännu mer i Episode 2 då Yuki Kajiura började göra musiken för spelserien. Hennes pampiga toner, fyllde mig med energi och gav spelet ett lyft musikaliskt för min del. Missförstå mig inte! Jag gillar Mitsudas musik mycket! Tycker bara att Yuki Kajiuras musik passar mer in i denna serie.

Några favoriter
Xenosaga 1: Song of Nephilim, Albedo, Battling KOS-MOS
Xenosaga 2: Fatal Fight, Jr. #4, Here she comes
Xenosaga 3: The battle of your soul, T-elos,

Jag skulle ju göra detta inlägg för att visa min kärlek för serien och det har väl inte kommit fram helt och hållet som jag ville. Svårt att få ut i skrift hur man känner, men det är få spel som påverkat mig som Xenosaga-serien har gjort. Den berörde mig verkligen djupt, med en grymt intressant story och intressanta karaktärer. Från den mystiska chaos, till den sinnessjuka Albedo och andra minnesvärda karaktärer. Xenosaga fick även en anime, som helt enkelt heter Xenosaga The Animation. Den funkar helt okej med att återberätta första spelets story och lägger till lite nya saker, det jag inte gillar med animen är dock karaktärs designen. Men det är en annan diskussion det.
Önskar som sagt jag kunde få till det bättre med hur mycket jag verkligen älskar denna spelserie, men ja detta är väl det bästa jag kan trycka ur mig just nu.
Förhoppningarna är att någon gång under året spela om serien och skriva om mina intryck då och se om något har ändrats.

Xenoblade Chronicles X avklarat

Då var årets första spel klarat. Körde igenom hela storyn och det tog mig 73timmar, det var länge sedan jag spenderade så mycket tid med ett JRPG. Men så var det bra i princip hela tiden också! Mitt största klagomål är att jag ville ha mer story, den som är där är bra, men den är lite tunn. Jag förväntar mig en del av Tetsuya Takahasi när han gör ett Xeno-spel.
Så än så länge för min del slår det inte Xenosaga på story fronten eller vad gäller karaktärer, men det är ju bara vad jag tycker.
Dock är Vandham grym som fasen och naturligtvis har spelet fler härliga karaktärer. Som Elma som jag verkligen gillar, ni som klarat spelet vet en av anledningarna.
Gillar också L som tusan, önskar han fick en större roll dock. Hans kommentar om Prones som Asscaves fick mig att skratta ordentligt.

Gänget redo att ta sig an en boss

Så även om jag inte tycker storyn levererar som jag hoppats så gör ju verkligen gameplayet det. Det har varit riktigt svårt att släppa spelet, för jag har haft så sjukt kul med det. Tiden har bara passerat. Kollade upp och en dag hade jag spelat i nästan 11timmar och det var en enda spelning. Så nu fattar jag lite mer varför folk fastnar i MMORPG. Så jag tror jag ska avvakta med Final Fantasy XIV, känner inte för att fastna i det träsket. Världen är stor och det finns hur mycket sidouppdrag och saker att göra, det känns som det aldrig tar slut. På gott och ont.

Musiken lever verkligen inte upp till vare sig Xenosaga eller Xenoblade. Det finns en del spå som är riktigt bra, men sedan finns det andra konstiga musik spår som jag undrar vad de ens har i spelet att göra. Väldigt förtjust i musiken som spelas i Sylvalum åtminstone, riktigt rogivande sång.
Det var roligt när man fick tag på sin första skell, mindre roligt att grinda en massa stålar för att köpa fler. Men man uppskattade dom rätt mycket när man väl hade dom. Så jo, det var rätt kul det också måste jag säga.

Helt klart ett väldigt bra spel att börja spelår 2016 med, måste jag verkligen säga.
Nu ska vi se vad det blir för andra godbitar att ta tag i. Nu blir det i alla fall en paus ifrån Mira. Hej då Mira och alla andra från White Whale! Vi ses igen i framtiden, ta nu och vila lite Calder (min karaktär). Det har du förtjänat.

Mina favorit spel 2015 (Uppdaterad)

Dår är 2016 här och vi lämnar spelåret 2015 bakom oss. Det var ett mycket bra spelår tyckte jag, fick en hel del spelat och det blev 32 spel som blev klarade förra året. Det är åtta spel fler än 2014, inte illa får jag säga. Väldigt glad att det blev så många ändå, med tanke på hur upptagen jag varit med annat under 2015. Här kommer i alla fall min lista på de spel som jag har gillat mest i år. Det finns naturligtvis många spel jag gillade, men väljer de som har givit mig mest nöje eller som jag haft roligast med. Eller helt enkelt ett spel som stod ut för mig över de andra.

Xenoblade Chronicles X

Även om det är en del speltid kvar innan jag når slutet på detta underbara spel, så är det redan mitt favoritspel som jag spelade under 2015. Och ett väldigt bra sätt att påbörja 2016 med måste jag säga. En dag satte jag mig och spelade och helt plötsligt hade 9 timmar passerar, det är farligt, farligt! Men ack så roligt! Det var längesedan jag spelade ett spel där det var så svårt att lägga ifrån sig handkontrollen.
Utforskandet är väldigt kul och beroende framkallande måste jag säga, kan förstå lite bättre nu varför en del folk fastnar i MMORPG-träsket.

Det jag redan nu önskar mig är mer story, vill ha mycket, mycket mer story! Det är väl det enda negativa jag ser just nu. Då jag älskar Xenosaga-spelen där det var otroligt mycket story i, så hade jag hoppats med något liknande i detta. Det är verkligen inte dåligt det man får, men jag vill ha mer. Svårighetsgraden är ju riktigt härlig också, ibland från hur enkelt som helst till, hur svårt som helst bara genom att ha gått ett på meter till nästa fiende. Önskar det fanns fler val till ens egenskapade karaktär, känns på tok för begränsat för att det ska bli riktigt roligt att spela som den. Önskar även den hade lite mer personlighet. Därför jag föredrar att spela med en spelskapad karaktär än en egenskapad. Är nu uppe i närmare 60timmar på spelet och har en del kvar innan jag är klar, kan jag tänka mig. Men ja, timmarna har bara flugit förbi måste jag säga. Riktigt underbart och rekommenderar att alla som har en Wii U skaffar spelet. Dock hoppas jag för mig själv att nästa spel dom gör blir mer i stil med Xenosaga och story tungt, men behåller all grym gameplay och saker de lärt sig om Xenoblade CX.

Tales of Zestiria

Tillsammans med Xenoblade CX var Tales of Zestiria de spel jag såg fram emot mest under hela 2015 och som tur var levererade både spelen. Även om de inte är perfekta (inga spel är i min mening) så gav de mig precis det jag ville. Dock är jag inte alls förtjust i stridskameran som kan ställa till det rejält för dig i fighter, den hade verkligen behövt mer arbete. Något jag verkligen hoppas de har lagt ner i Tales of Berseria.
Sedan är det fusions-systemet som jag inte alls gillar, du ska du slå samman vapen för att skapa ett starkare vapen. Det låter bra på papper, men det är så invecklat och tar bort det roliga. Det är kul att de testar något nytt, men snälla låt mig bara köpa
och hitta vapen ordentligt som i äldre Tales of-spel. Det är en så stor behållning när man hittar ett nytt kraftigt vapen.
Sedan tycker jag nog också att Sorey är den tråkigaste Tales of-huvudkaraktären just nu, visst gillar jag han fortfarande men han tilltalade inte alls mig. Så även på den punkten ser jag grymt mycket fram emot Velvet från Tales of Berseria.
Nu låter det kanske som mycket gnäll, men så farligt är det inte. För spelet levererade för mig, men man måste kunna kritisera också. Känner mig helnöjd och bara längtar till Tales of Berseria nu.

Shovel Knight

Shovel Knight har ju funnits ute ett tag, men det var först i år jag fick en chans att spela det. Det var värt väntan. Ett underbart klassiskt, retro doftande spel med så otroligt mycket charm och gudomlig musik. Musiken är för övrigt gjord av Jake Kaufman, som bland annat gjort musiken till DuckTales Remastered.
Det är verkligen ett härligt spel som fick ge mig de där ”trial and error” känslorna, jag inte tycker man får av många spel nu för tiden. Då alla ska hålla en i handen, har du problem med en boss eller ett ställe, så måste du blir bra. Precis som i många klassiska NES-spel. Inte undra på att jag föll pladask för spelet! Hoppas innerligen att det kommer en uppföljare, jag vill verkligen se vad de kan göra om de kan göra ett större och mer fyllt spel. Missförstå mig inte nu, spelet är verkligen lagom stort och fyllt med härligheter. Men det känns som de kan göra mycket mer, hur som helst så ser jag verkligen fram emot nästa del i Shovel Knight-sagan! Glöm för allt i världen inte att spela DLC:n Shovel Knight: Plauge of Shadows, det är DLC som fler borde satsa på att göra.

Transformers Devastation

Som en del vet så älskar jag Transformers, jag växte upp med dom. Jag grät när Optimus Prime dog i den tecknade Transformers The Movie. Var nog 6år när jag såg den första gången, det var väldigt känslomässigt. Så när vi började höra rykten om Transformers Devastation, blev jag väldigt glad. Då det finns en serietidning med samma namn, så hoppades jag den skulle baseras på den och då även ha G1 designerna. Till min stora lycka var det just det som hände! Dock baseras det inte helt på Devastation-storyn. Utan tar plats i IDW-serietidnings unversum där de kör med G1-stilen. Okej, visst det är ju bra. Men licens-spel är ju sådär. Men va? Ska Platinum Games göra spelet? Mästarna på action? Okej, jag är såld.

Det var typ så mina reaktioner såg ut. Och mycket riktigt ledde det till att Devastation är ett av mina absoluta favorit action-spel i år, men även ett av mina favorit licens-spel någonsin. En helt underbart cell-shadad stil, som verkligen gör G1-stilen rättvisa, bra musik och tung musik. Som imponerande nog förs en del av musiken av Vince DiCola som gjorde tecknade film musiken och det hörs verkligen i vissa delar!
Vi får inte glömma en grym voiceacting, där i stort sätt alla levande G1-röstaktörer kommer tillbaka och ger röst åt sin karaktär. Nostalgi mätaren är i topp!  Det jag hade önskat är att det var lite längre och att det var mer story i spelet. Får hoppas en eventuell uppföljare får mer av båda.

Saker jag hoppas uppnå under 2016

Jag är inte den som ger några nyårslöften, verkligen inte! Men jag känner att det finns en del saker jag gärna vill bli lite bättre på. Eller kanske helt enkelt ändra med mig själv, så vi får se när slutet av 2016 är nära hur mycket av det som har blivit uppfyllt. Detta är på inget sett ett löfte inlägg, utan ett inlägg om saker jag gärna skulle vilja uppnå under 2016.

Så det är ju lite gener jag hoppas kommer vara bättre till nästa år, slå bli kul att ser om man kan rapportera om detta med stolthet eller om man får göra ett erkännande på att det inte gick så bra. Ha nu ett gott nytt år på ett alla och tack för i år.

Sida 10 av 119« First...89101112...20...Last »