Den där tiden igen…
Nu är det tydligen dags att må dåligt igen, inget med njurstenarna denna gången. Har haft en rätt jobbigt period med depressioner nu och nu känner jag att den blivit så tung. Den påverkar mig väldigt mycket, känner ingen glädje eller ork att göra något. Inte nog med det så dras gamla smärtsamma minnen upp och man mår ännu värre.
Just nu känner jag mig helt värdelös, kan inte skaka av det. Det tar all energi och fokus från annat.
Jag vet inte hur man ska förklara detta för folk som inte förstår. Man känner sig apatisk. Eller jag gör det i alla fall. Man går igenom dagarna med att fejk le så man ska slippa frågor om vad är det som hänt. Något är trasigt i mig, det är vad som hänt. Sedan känner jag mig alltid underlägsen, speciellt när man har kompisar som har så grymma talanger som att rita, skulptera. Vad kan du göra Micke? Um… Inget?
Jätteglad för mina kompisar naturligtvis, men samtidigt får det mig som sagt att känna mig underlägsen.
Samma sak gäller även med jobbet och så, jag önskar jag kunde göra mer. Jag vill vara något mer, men man har ju inte utbildningar som behövs för det. Tänkte kanske inte chef, men jag vill göra något mer. Vill bli någon, om inget annat för att bevisa för mig själv att jag är värd något.
Men man har inget huvud för att studera heller och sådant kostar pengar. Jag vill höja mig själv och min levnadsstandar. Vill ha det bättre än man hade det när man växte upp, vilket jag iofs kanske redan har, då jag bara behöver tänka på mig.
Sedan har jag problem att tolka folks känslor. En sådan sak, som att många närgående har gått bort och jag har inte känt ett dugg. Inte ens lite, inte ens en tår har jag fällt. Man tycker ju att folk som varit med så länge i livet, så borde man känna något? Det gör mig rädd för framtiden, om man förlorar någon annan. Kommer jag känna något? Bortsett från saknad då vill säga? Kommer jag vara ledsen? Har ju inte varit det än så länge… Det finns mer sådant här, men orkar inte gå in på det. Men det är sådant här som får min hjärna att dra igång och kan inte sluta vara igång och det gör bara att man mår värre och värre.
Det är väldigt svårt att få ut i text hur detta kännas och påverkar mig. Är inte ute efter något form av sympati heller, bara jag som behöver rensa mina tankar och det gör jag oftast genom att skriva. Nu ska jag sluta vara emo här och fortsätta känna mig apatisk.
Jag känner igen det du beskriver, känslan av att andra inte riktigt förstår. Jag tror inte på något sätt att jag vet hur just du känner, eller att jag känner exakt likadant. Men oftast vänder det, och av solen laddar vi D-vitamin. Så med lite tur är du snart på benen igen.